Changing with the seasons
Dagarna blir kortare.
Nätterna mörkare.
Det går mot mörk ogästvänlig vinter.
Och gör man inte då rätt i att följa med det som ändå komma skall.
Mörkret.
Med årstiden kommer även jag.
Lite snyggare.
Lite mörkare.
Vad jag försöker komma fram till är att jag återigen blivit mörkhårig.
Mitt kranium bekläds av mörkbrun lejonman.
Det var det.
Skol(k)a.
Jag ogillar inte att gå i skolan, snarare tvärtom.
Men det finns något jag faktiskt ogillar med skolan,
som, vissa lärare.
Jag säger vissa, för det är långt i från alla lärare som gör skoldagen till;
Irritationsmoment nummer ett.
Fysikläraren verkar som en helskön man.
Han gör praktiska exempel, och ger oss arbetsuppgifter.
Han pratar kort, men informativt.
Precis som en lärare, bör, och ska vara, enligt mig.
Men så har vi historialäraren.
Igår ville jag bli, yxmördaren Hanna, och jag kände hur det ryckte i hela min kropp.
Vart var Dexter när man behövde honom?
Ord som: "Har vi blivit så korkade i Sverige att vi behöver sådana här genomgångar, eller är hela jävla samhället mer eller mindre invandraranpassat?". Skrek försvivlat i mitt krranium.
Egentligen ville jag inte veta svaret, för det kändes som att det skulle vara dåligt hur det en var.
Det var segt, långdraget, tråkigt, och onödigt.
Jag kände inte att jag behövde ordet, prelliminärt förklarat för mig, och det vet liksom där som det hela brast.
"Ja, ni är ju vuxna människor, så ni ska ju kunna tänka lite själva."
Jag kände mig som en sjuåring när jag satt där.
När jag satt där och behövde ha kurskriterierna förklarade för mig.
Eller, behövde jag verkligen det?
Ska jag vara ärlig, så hade det räckt med att lämna ut pappret, precis som det var.
Utan någon genomgång.
Men det är lugnt.
Torsdagen får bestämma.
Är hon fortfarande ... dålig, så blir det flex.
Jag har inte tid eller ork till dumheter.
Nu ska jag fortsätta sova.
Bara för att det är så skönt.
Pain.
Ännu en sen natt.
Med smärtor som inte är utav denna värld.
En droppe, och min kropp skälver.
En droppe, och smärtan försvinner inte.
Vad har jag gjort?
Varför slutar det inte?
Trots kurer av penecillin?
Var det för att jag red barbacka på kusen idag i regnet?
Men varför så känslig?
Varför kan jag inte bara vara som vanliga människor, som klarar av vanliga saker?
Varför så ont?
Hade det bara varit svedan precis i ögonblicket hade jag knappt klagat.
Men nu, nu gör det ont fan hela jävla tiden.
Och jag kan inte göra ett skit åt saken.
Så nu sitter jag här.
Ännu en sen natt, och jag kan inte sova.
För att det gör ont.
Kanske skulle jag ta en nattlig promenad.
Tänka på något annat.
Ta en kopp te.
I morgon är det skola.
För jag började igår.
Men jag kunde inte vara mer osugen, just för att det gör ont.
Varför gör det ont?
Inne i vår säng ligger Staffan och sover.
Lyckligt ovetande, i drömmarnas land.
Jag vill kanske inte att han ska veta.
Jag vill inte störa honom.
För det är jobbigt att vara människan det ständigt är fel på.
Människan som ständigt klagar och gnäller.
För att det gör ont.
Jag vill vara frisk.
Ja, så här är hon.
Och så fin hon är.
It's for shoow, show, it's for shaouw.
Så, efter månader av träning.
Efter veckor av planering.
Efter åtskilliga dagar av förberedelser och slit, så vad det dags.
Eller.
Egentligen.
Om vi ska hålla oss mer till verkligeheten.
Två träningstillfällen á 12 min, 1½ timma klippa naglarna, plus duscha, och alldeles för länge i en transport, så skulle Belle Sensation, aka. Sessan 1-års premieras.
Sena, som vanligt, (och ja, denna gången var det mitt fel), kom vi två minuter innan "start", och det var bara att slänga av kreaturet och piska in henne i ridhuset.
Bara ett par minuter senare var vi klara.
Klass 1, 38 poäng och en blå rosett senare satt vi påväg hem.
Sessan hade uppfört sig utmärkt, och om det nu finns någon högre benämning på det, så var det väl så.
Domaren, mister, Jan Lockwall, frågade om:
"Vi hållt på med henne mycket?"
Sanningen var väl den, att i mina goda händer kan en häst inte bli mer lydig en såhär.
Hon fick beröm för sitt fina uppförande.
Mitt fina uppförane?
Jag och Staffan har varit goda föräldrar.
Lite bilder här.
Och när internet behagar gå lite snabbare kommer även en liten film från självaste premieringen infinna sig på youtube.
Nu ska jag ut och mjölka.
Ciao!
Dagens läxa.
Jag vaknade av att det regnade.
Men jag låg varm och trygg innanför stängda bildörrar.
Jag tittade ut och molnen låg tunga och gråa utanför fönstrena.
Senare den dagen tog vi hyrda tendemcyklar på en tur.
Det var då som frågan slog mig, som en blixt från en inte allt för klar himmel.
Hur kommer det sig att moln ibland är vita, ibland är svarta, och ibland en blandning där i mellan?
Jag ville veta.
Ivrig och kunskapshungrig som ett barn trampade jag mig fram längs med gotlands slingriga asfaltsvägar.
Jag frågade ryggen framför mig om han kanske visste.
Visste gjorde han inte, men en diskussion full av teorier och egna funderingar påbörjades.
Vi talade inte länge, men kvarnen gick på för fullt.
Det fanns bara en sak att göra, inför våra veliga svar.
Wikipedia (produktplacering?).
Så nu, några dagar senare sitter jag nu här, med facit i hand.
Vita moln reflekteras av ljus, precis som svarta moln.
Skillnaden är den, att de svarta molnen har så hög densitet att ljuset får svårt att slippa ut, och stannar då kvar, vilket ger påföljden; värme (energi), därav uppfattas den mörka färgen (avsaknadrn av ljus).
Så alltså, vita moln är fluffiga och släpper ut ljuset, vilket även gör dem kallare än svarta moln.
Svarta moln, är kompakta, släper inte ut ljus, och värms upp.
Din teori höll.
Men en del av min likaså.
Dagens vidom. Du bör lära dig minst en ny sak varje dag för att växa som människa. 
Publicerat.
Det skulle föreställa den där tavlan som jag och Staffan med blod, svett och tårar målade för över ett år sedan.
Ni som inte sett den vet inte vad jag talar om, och det skiter jag i.
Men hur som haver ville Min kära syster ha en bild, med liknande motiv på, fast med riktiga djur så klart, inte färg.
Inte påhitt.
Utan på riktigt.
Så här är den.
Efter mycket om och men.
