Jag sitter här.
Ännu en sen natt.
Med smärtor som inte är utav denna värld.

En droppe, och min kropp skälver.
En droppe, och smärtan försvinner inte.

Vad har jag gjort?
Varför slutar det inte?
Trots kurer av penecillin?

Var det för att jag red barbacka på kusen idag i regnet?

Men varför så känslig?
Varför kan jag inte bara vara som vanliga människor, som klarar av vanliga saker?

Varför så ont?

Hade det bara varit svedan precis i ögonblicket hade jag knappt klagat.
Men nu, nu gör det ont fan hela jävla tiden.
Och jag kan inte göra ett skit åt saken.

Så nu sitter jag här.
Ännu en sen natt, och jag kan inte sova.
För att det gör ont.

Kanske skulle jag ta en nattlig promenad.
Tänka på något annat.
Ta en kopp te.

I morgon är det skola.
För jag började igår.
Men jag kunde inte vara mer osugen, just för att det gör ont.

Varför gör det ont?

Inne i vår säng ligger Staffan och sover.
Lyckligt ovetande, i drömmarnas land.
Jag vill kanske inte att han ska veta.
Jag vill inte störa honom.
För det är jobbigt att vara människan det ständigt är fel på.
Människan som ständigt klagar och gnäller.

För att det gör ont.
Jag vill vara frisk.