Att kalla Monstret för en olycksfågel vore en underdrift. Det, eller så är vi vårdslösa hästägare. Svårt att skilja på det ibland. Hon hade precis läkt och blivit ordentligt igångsatt efter sviterna i transporten för någon månad sedan eller så, hon började precis bli lite ridbar och jag hade precis rakat av henne den långa smutsiga vinterpälsen. Ja då kommer Linus in kort efter att han precis gått i stallet på morgonen. Lite tom i blicken kläcker han ur sig: -"Monstret har gjort illa sig, jag tror det är kört nu.. hon måste legat fast". Tack för den fantastiskt målande informationen Henning Mankell. Han bad mig gå ut och titta och samtidigt ringde jag mamma. Ett ganska fult sår på insidan av höger has gapade ilsket mot mig när jag kom ut i stallet. Hennes annars vita strumpa lös röd. G R E A T. Innerst inne visste jag väl att det inte såg så jävla bra ut men optimisten (?! Well that's a first?!) i mig ville bara att mamma skulle komma upp, sy ihop det och allt skulle bli bra. Men sårskador så pass stora och djupa, och dessutom placerade där gör sig bäst på klinik. Skickade lite bilder till Åsa inne på Ultuna, som visade dem för kirurgen (Milosz), som absolut tyckte vi skulle komma in. Med hästen som verkligen Ä L S K A R att åka transport. Jag gav henne pleg. Linus kom hem. Vi rev ur all inredning i transporten och lastade på henne och åkte. Och det gick bra. Åka lös går bra. Väl framme kollade Milosz på sårskadan och konstaterade att det inte såg så bra ut men att det var svårt att uppskatta skadans omfattning. Leden kunde vara punkterad, tarsalsenskidan kunde vara involverad, och något som liknande en sena var helt klart avskuren. Jag ville ha raka svar, hur såg prognosen ut? Han hade svårt att svara, såklart, eftersom vad som egentligen var skadat var svårt att säga. Men han var ändå optimistisk eftersom hon var så pass lite halt. Vi slängdes mellan hopp och förtvivlan. Hon röntgades och skelettskador uteslöts. Så vi bestämde tillsammans med Milosz att kasta henne (branschspråk för att söva henne) och få en bättre bild av skadan. Såg det för illa ut skulle hon inte få vakna igen. Hela familjen Lundkvist var med inne på op. Snart fick vi klarhet i skadan. Leden intakt. Tarsalsenskidan intakt. Ytliga böjsenan hel. Liten reva på djupa böjsenan, vilket inte skulle vara något problem. Däremot var en avstickare på craniala tibialismuskeln, en sena som kallas cunean tendon, mer eller mindre avskuren. Hon hade tur. Med den utgången av prognosen bra. Förutsatt att hon inte bröt nacken i uppvak, eller blir dragandes med någon ful infektion. Senan som var av skulle inte vara någon större fara. Funktionsmässigt hade den ingen större betydelse. Så förtvivlan hade åter byts till hopp. Det såg hoppfullt ut. Jag la ett dubbelt bandage efter att kirurgen rensat upp såret och satt ett drän, sytt ihop och gjort en regional perfusion med antibiotika. Jag ordinerade morfin till uppvaket så hon skulle få må lite gott. Hon låg i uppvak när jag åkte (eftersom bebban ledsnat efter en lång dag). Fick senare höra att hon kommit upp, dock under något dramatiska förhållanden, vilket inte förvånar då Monstret är ett control freak och förmodligen  flippade ut lite när hon inte hade kontroll på kroppen och inte visste vart hon hamnat. Fick en bild av Åsa i morse att hon tilldelats den bästa djursjukskötaren (och dressyrtränaren) Ylva , som mutade henne med personaläpplen. 

Nu ska hon stanna där ett par dagar så vi ser att läkningen går åt rätt håll. Till Trebbes förtret. Nu är han ensam hemma. Men han verkar ta det okej. Får skämma bort honom lite extra. 

 

Håll tummarna nu. 

Fem liv av nio (om hon nu var en katt) har hon betat av. 

Det räcker nu. 

Både bebban och mamman var på gott humör denna morgon. Tillbaka från vemdalen. Ja, vi har varit på vår första lite längre resa. Vi har haft det bra. Gott humör, och till och med mamman fick tillfälle att åka lite snowboard medan bebban rev av sin mitt-på-dagen-vila. 

Men som man brukar säga, borta bra men hemma bäst. Vi har ätit gott, i gott sällskap i en trevlig stuga, men det finns inget som att få lägga sig i sin egen säng, och det verkade även bebban tycka som sov riktigt gott i natt. Så nu har vi busat hon och jag på morgonen. Det händer mycket nu, hon blir mer och mer. Vill mer och mer. Hon har börjat förstå att hon har en mun, en röst, händer, en kropp och att den går att använda. 

 

Älskade unge 

https://youtu.be/fIo8BfXyuHQ

 

Vila i frid, underbaraste , finaste lilla Sessan. 

Du lämnade oss, men framför allt min moster, alldeles för tidigt. Vi kommer sakna dig. Känns som igår du kom ut, och nu är du redan borta. Ibland är det inte rättvist.