Idag åkte jag helt sonika på pay&jump med min schizofrena mentalvårdspatient Trebbe. Idag var han totalt galen i stallet, det är ju så klart en fråga om definition, men för att vara Trebbe var han i den övre skalan av vad som går att tolerera. Han försöker springa över en, han slår med bakbenen, han står och gräver med frambenen i betongen, frustar högljutt. Beter sig allmänt störigt helt enkelt. Till mitt stora förtret. Jag är inte känd för att ha de bästa tävlingsnerverna (i detta fall TRÄNINGStävlingsnerverna, faktum är att jag blir nervös bara av att åka på träning(?!)), det blir definitivt inte bättre av att hästen ifråga ska bete sig som ett i alla fall halvt riksmongo. Ibland har tanken slagit mig att han kanske känner av att jag inte är som jag brukar? Men nu kan jag inte komma ihåg om han B R U K A R vara extra störig när vi ska åka någonstans. 
   Han klev i alla fall rätt in i transporten. Och hör och häpna, han uppförde sig galant när vi var borta.

I 80 cm klassen hade jag fullt skå med att försöka att inte han tog precis allt i egna hovar, jag var nog i ärlighetens namn lite spak över hans, ska vi kalla det, överambition? Nervös som jag alltid är så har jag ju allt som oftast lite problem med handlingsfattande. Men det var en bra runda i uppvärmningssyfte, för i 90 cm klassen hade jag mer koll. Det blev lite missar här och var från min sida, men jag tror jag har lärt mig av dem alla, och just nu så är det jag som måste lära mig, mycket. Det är mycket och lära och stackars Trebbe som behöver någon som utbildar honom får stå ut med att utbilda mig på vägen. 

 

Här nedan följer en liten film. Min filmkamera är tyvärr försvunnen sedan morfars begravning, så Annikki har filmat med min ipod (?), ja Ipod kom i något tragiskt skede med en version som har kamera, OCH radio, och jag råkar ha en. En grön.  Man ser i alla fall något som rör sig här och var. Det är jag och Trebbe. 

Och till moster Gilla. Annikki filmade mig i lördags då jag red. Den filmen ser bättre ut än denna, har inte hunnit ladda upp den för det är lite mer material, men jag hör av mig så fort jag gjort det så kan vi diskutera det lite. 

 

Idag var det dags för löshoppning igen. Så jag och Annikki släpade fram allt det som behövdes och släpade in Monstret i ridhuset. Idag hade poletten trillat ner och hon hoppade väldigt bra och fick fint flyt. Hon är så söt den lilla grisen. Det ska nog bli häst av henne också. Ibland är det dock jobbigt att vara ett litet Monster eftersom man måste ha koll på precis ALLT. 

 

 

Melodin i det här musikstycket slätar liksom ut ojämnheter i det som jag skulle vilja kalla för min mentala status. 
Jag blir nästan lite glad och småfnittrig. Detta känsloyttrande kan jag dock inte förklara, det bara är, på samma sätt som att solen går upp varje morgon. 

kommer stiltje.

Trebbe är för tillfället väldigt, ska vi kalla det, pigg? Jag tror jag har kommit till en återvändsgränd i min ridning med honom just nu. Jag vet inte hur jag ska göra. Han är verkligen jättefin, och han börjar bli riktigt stark, vilket är väldigt kul, för nu börjar jag ju kunna kräva lite mer av honom. Men jag är lite tom på ideer och övningar. Stundtals känns det som att jag bara gör allt fel. Dessutom kämpar jag med att försöka att inte hela tiden krulla upp min högersida. Just nu känns det som att jag är i ett stadium i min ridning då jag skulle behöva ett vakande öga över mig hela tiden. Någon som hela tiden kunde hjälpa mig på vägen. Jag borde gå och läsa i ridlära igen. Det hjälper mig säkert. I mitt huvud är ingenting bara enkelt. Och ju mer jag vet, desto mer blir det i mitt huvud. Desto mer komplicerat. 

Stackars Trebbe. 

Monstret löshoppar för andra gången. Idag verkade hon iaf vara medveten om det faktum att det stod hinder i vägen, vilket var bra. Hon skötte det bra och slappnade av bra efter ett tag. Min filmning är under all kritik, och det här var inte det bästa hon hade att erbjuda, men det enda jag fick på film. 

 

Jag vet att jag inte varit den trevligaste av människor den senaste tiden. Jag vet mycket väl att jag varit mer otrevlig och lättirriterad än vanligt. Jag har rent ut sagt betett mig som rena rama idioten tillfällesvis. Om jag bara visste vad det berodde på skulle jag säkert kunna göra något åt det. Jag har försökt backa ur min kropp och se på mig själv utifrån, men jag kommer ändå inte på vad det är. Det enda som återstår är skammen efter min idioti.

Just nu är jag bara otroligt skör. Jag finner ingen bättre förklaring. Det räcker med att en, för andra, obetydlig förändring sker och Hannas värld rämnar samman. Härdsmälta. Jag är Tjernobyl den 26 april 1986. 

 

Så jag ber alla inblandade om ursäkt. Jag har, tror jag, gjort det ansikte mot ansikte till de flesta, men till er andra och till alla en gång till: Förlåt för att jag är som jag är just nu. 

Det är bra att jag kommer ner till Skara lite och isolerar mig från de jag älskar och håller av, för jag är radioaktiv i deras omgivning just nu. Jag behöver lite tid att reda ut det här utan att låta alla andra ha mina problem som tunga ok över sina axlar. Ja, det är ju klart, Stackars Annikki får står ut med mig. 

 

Efter varje uppförsbacke väntar någonting annat. 

 

Mammas bidrag till mitt liv. 

Kommer nu här en liten film på den första löshoppningen med Linus häst (2,5 årigt sto) som går under öknamnet "Monstret". Detta är första gången hon är i ett ridhus och första gången hon ser bommar. Duktigt monster.

 

 

I morgon sker sista flytten ner till skara. Ja det är väl klart, det kan ju tänkas så att jag kommer att hamna i skara någon annan gång i livet. Det är ju inte dirket färdiglevt ännu. Men det är för sista gången med avseende på utbildningen som jag packar livet i påsar och lådor och IKEA-säckar. Jag hoppas för allt smör i småland att gångerna jag måste flytta inte blir allt för många mer. Inte min favoritsyssla. 

 

Så. Idag var jag och sa hej då till alla på det som har varit min arbetsplats och praktikplats sedan juni månad. Det ska i ärlighetens namn bli skönt att kommaner och läsa lite igen. Det har varit mycket under sommaren. Och jag behöver lite teori bakom mina praktiktjocka ben nu. 

Jag önskade jag hade kunnat vräka ur mig mer om vad som egentligen hänt i sommar. Det kommer säkert i bitar här och där under vintern. Tyvärr kommer nog ingenting bli för ingående. 

 

Snart kommer Linus in genom dörren. Då måste jag packa in allt i bilen så att vi kommer iväg i tid i morgon. 

Hörs