Jag vet att jag inte varit den trevligaste av människor den senaste tiden. Jag vet mycket väl att jag varit mer otrevlig och lättirriterad än vanligt. Jag har rent ut sagt betett mig som rena rama idioten tillfällesvis. Om jag bara visste vad det berodde på skulle jag säkert kunna göra något åt det. Jag har försökt backa ur min kropp och se på mig själv utifrån, men jag kommer ändå inte på vad det är. Det enda som återstår är skammen efter min idioti.

Just nu är jag bara otroligt skör. Jag finner ingen bättre förklaring. Det räcker med att en, för andra, obetydlig förändring sker och Hannas värld rämnar samman. Härdsmälta. Jag är Tjernobyl den 26 april 1986. 

 

Så jag ber alla inblandade om ursäkt. Jag har, tror jag, gjort det ansikte mot ansikte till de flesta, men till er andra och till alla en gång till: Förlåt för att jag är som jag är just nu. 

Det är bra att jag kommer ner till Skara lite och isolerar mig från de jag älskar och håller av, för jag är radioaktiv i deras omgivning just nu. Jag behöver lite tid att reda ut det här utan att låta alla andra ha mina problem som tunga ok över sina axlar. Ja, det är ju klart, Stackars Annikki får står ut med mig. 

 

Efter varje uppförsbacke väntar någonting annat. 

 

Mammas bidrag till mitt liv.