Det här är en så otroligt vacker version av Don't you worry child. Så jag lyssnar på den och intalar jag mig som i ett mantra: "don't you worry child". För att lugna mig. Den värmer och lägger liksom våtvarma omslag på mitt stormiga inre för att lugna det som sker där inne. 

Lyssna och njut. För det gör jag, om och om igen. 

Jag känner en djup outgrundad sorg i min kropp. En slags ofrånkomlig uppgivenhet där jag finner mig själv sitta stirrandes ut i något som förefaller sig som ett tomt inte där jag faller ner i en avgrund i ett mörk känslohav. Paradoxalt känner jag ett oövervinnerligt lugn, en fridfull lycka. Jag har två världshav som möts i mitt inre. Som river och sliter i min själ. 

 

Tillåter jag mig själv att bara sitta drunknar jag mellan hopp och förtvivlan. 

Så just nu, i vad det än är som försigår i mig, är det skönt att rymma iväg i studier. Där förnuft får styra över känslor. Så fort jag släpper böckerna. Så fort jag lägger ifrån mig pennan kommer paniken krypandes upp längs med ryggraden och när den är i färd att börja kittla mig i nacken greppar jag snabbt som attan pennan och kurslitterauren. Jag har inte tid att drunkna nu.