Det är något med att börja skolan igen.
Jag ogillar inte att gå i skolan, snarare tvärtom.
Men det finns något jag faktiskt ogillar med skolan,
som, vissa lärare.
Jag säger vissa, för det är långt i från alla lärare som gör skoldagen till;
Irritationsmoment nummer ett.

Fysikläraren verkar som en helskön man.
Han gör praktiska exempel, och ger oss arbetsuppgifter.
Han pratar kort, men informativt.
Precis som en lärare, bör, och ska vara, enligt mig.

Men så har vi historialäraren.
Igår ville jag bli, yxmördaren Hanna, och jag kände hur det ryckte i hela min kropp.
Vart var Dexter när man behövde honom?

Ord som: "Har vi blivit så korkade i Sverige att vi behöver sådana här genomgångar, eller är hela jävla samhället mer eller mindre invandraranpassat?". Skrek försvivlat i mitt krranium.
Egentligen ville jag inte veta svaret, för det kändes som att det skulle vara dåligt hur det en var. 

Det var segt, långdraget, tråkigt, och onödigt.
Jag kände inte att jag behövde ordet, prelliminärt förklarat för mig, och det vet liksom där som det hela brast.

"Ja, ni är ju vuxna människor, så ni ska ju kunna tänka lite själva."

Jag kände mig som en sjuåring när jag satt där.
När jag satt där och behövde ha kurskriterierna förklarade för mig.
Eller, behövde jag verkligen det?

Ska jag vara ärlig, så hade det räckt med att lämna ut pappret, precis som det var.
Utan någon genomgång.

Men det är lugnt.
Torsdagen får bestämma.
Är hon fortfarande ... dålig, så blir det flex.
Jag har inte tid eller ork till dumheter. 

Nu ska jag fortsätta sova.
Bara för att det är så skönt.