I helgen lovade två människor varandra att inte skiljas förrän döden skiljer dem åt. Det är ord med tyngd i. Knappt så att jag över huvud taget kan greppa innebörden. Ekvationen är ju enkel, men att verkligen förstå känns som en annan femma. Lite som uttrycket "lättare sagt än gjort".
Det var vackert. 
Och det var inte bara mina ögon som blev fuktiga när sermonin tog sin början. Staffan grät, och det brast även för Daniel när han noterade våra tårar. Sammy så nervös att han förvirrat staplade omkring vid altaret, men Ellen tog hans hand och snart hade de lovat varandra evig kärlek.
Antar att jag i mitt stilla sinne drömde mig bort till dagen jag själv står där. Med mannen i mitt liv. Lite för mycket känslor helt enkelt.

Allt som allt en mycket lyckad dag/kväll!
Maten var utsökt, i synnerhet såsen (som tog slut direkt) och tårtan. Och vilka hallongrottor sen! Trots Sammys fällande kommentar; "Ja, de är från förra perioden" .. ehe.. GOTT?!
Sen var det hör och häpna, ursinnigt dansande tills lokalen var tvungen att utrymmas. Alla var nog uppe på dansgolvet iaf en gång den kvällen.
Och enligt rykten har jag hört att "bag-in-box-dansen" filmades.

Helgen avslutades med mys. De var länge sedan jag hade så mysigt. Helt till freds med livet.
Och är det då så konstigt att jag tillåter mig drömma?

Nu är det ännu en arbetsvecka. Men nu börjar tiden rinna ut här hos Samtrans. 
16 oktober börjar jag tuffa runt i en budbil på stockholms gator. 

Att tänka på: Använd inte skor med svart sula.



Staffan - 20 år?