Nej?

I'm confused, and got it all figured out.

Nej.
Nej.
Nej.

Jag måste lägga band på mig själv.
Ta ett steg tillbaka, se efter vad jag håller på med.
Vill inte förlora dig för att jag springer i blindo. Inbillar mig att det fungerar att göra så.
Att du kommer fortsätta stå vid min sida om jag fortsätter som jag gör nu.

Jag blir rädd. Klumpen i magen.
Borderline - emotionellt instabil personlighetsstörning, vulgär.

Det är ju liksom ingenting som är fel. Jag blir bara fast i det där självdestruktiva.
Jag blir mest arg, för jag kan ju göra något åt det. Men jag blir aldrig nöjd. Det är precis som att jag förväntar mig själv till att bli någon annan än jag är. Någon bättre. Någon som kan prata, vara rolig, intressant och meningsfull.
Jag är allt det. Men inte tillräckligt bra i mina egna ögon. Och det sätter hinder. Jag knyter upp snubbeltrådar åt mig själv i mörkret.
Begränsar mig själv.
Blir arg. Det fungerar inte.
Jag förstör för mig själv. Och jag förstår inte varför. Jag vill inte att det skall vara så.
Kanske försöker jag för mycket.

Jag analyserar sönder mig själv, och konsekvenserna av varje handling, varje ord jag yttrar. Rädd att det skall förstöra.
Jag vill ha ett svar, ett svar på varför jag blir såhär.
Det slutar bara med att jag kväver dig, och andra i min närhet.
Paranoja. Letar fel. Letar, för att snabbt kunna reda ut. Fel som inte finns.

Det är underbart, det är bra.
Men jag letar fel.
För hur kan något vara bra när jag är inblandad?
Jag letar sönder mig själv.
Jag måste ju vara så mycket mer än vad jag är.
Ändå har jag tappat mig själv på vägen.
i vilken flyttlåda hamnade jag?

Rädda mig ur detta. Så som jag blev räddad ur den där glaskulan.
Måste man vara så jävla stark hela tiden?
Måste man klara allt själv?
Måste jag?

Jag försöker.
Jag försöker.
FÖRSÖKER.

Men, som de säger, nära skjuter ingen hare.
Kanske.
Är det inte meningen.
Kanske har allt varit förjäves.
Kanske är det bara smärtan kvar nu.

Eller så tänker jag allt detta själv.
Jag är världens gladaste, och världens ledsnaste på samma gång.

Lever i ordet kanske.
Kanske.
Det är ett tomt ord.

Kanske.

Jag har skapat detta. Så jag står här ensam.
Jag är som hon i boken.
Precis som alla andra, fast helt unik.

Bakom en guldpolerat fasad gömmer sig rost.
Efter vind och sol, finns det inget kvar.

Men gud, hur dyster är jag inte?
Haha.
Det är skönt att ventilera det dystra, det skapade, dystra.

Som sagt.
Livet är på sätt och vis jävligt sugit nu. Det vet vi. Du och jag.
Men det kommer bli bättre.
På sätt och vis är livet jävligt bra.
Jag har ett jobb, jag tjänar pengar, jag har två underbara kusar.
Jag har en svår och underbar kille. Jag har dig.
Jag har mat, och jag har hobbies.
Egentligen, vad mer kan man begära?
Det jag letar efter, är något att dämpa ångesten med.
En mörk stund.
Min skapade ångest, för har man inga problem, så skapar man sig dessa.

Jag har det för bra helt enkelt.
Lite krig, och lite fattigdom. Då skulle jag inte ha tid med allt detta.
Då skulle jag ha fullt upp med att överleva.

That's it!
GIVE ME A WAR!
GIVE ME A CHALLENGE!
Ge mig en anledning att överleva.

Nog om dystra skittankar och elände.
Ska snart iväg och jobba. Och det känns faktiskt bra.
Ska cykla till och från jobbet.
Bli fitt(a), och försöka mig på modelldrömmen igen.

Kanske.

Så skön låt från DJ Tiësto, vänta och se, den kommer igång.


Men shit!

Var det allt ni kunde komma med?

Franz hade följande att tillägga:

lol old.

2009-03-20 @ 09:44:13
Hanna hade följande att tillägga:

Antar att du menar på sången.

Antar att du menar på att man inte får tycka att OLD songs är bra.



Jag gör det i alla fall.

Franz hade följande att tillägga:

Klart man får, jag lyssnar nästan bara på old songs. Men det måste ju påpekas.

2009-03-21 @ 09:48:03

Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Vem är du? (vem är jag, velande charader):
Kryssa här

E-postadress:

URL:

I denna ruta finns det plats för just dina åsikter:

Trackback