En illusion.



Jag befinner mig på en äng där dimman ligger tung runt mig. Uppbjuder jag alla krafter jag har kan jag så gott som se min egen hand med utsträckt arm. Framför mig i den dunkla dimridån dväljas sanningen. Genom oklarheten stiger en man, han ställer sig tätt intill mig och viskar i mitt öra; "Säg mig, vad ser du?". "Ingenting" är det första som far genom mitt huvud. Ingenting, som i att sanningen inte fanns. Men jag sträcker mig så långt jag kan in i dimman och försöker se vad som gömmer sig framför mig.
Vad mina ögon urskiljer känns inte sanningen rättvis. Jag vänder mig om mot mannen som fortfarande är närvarande; "Vad jag med mina ögon ser är bara en del av sanningen, vad som finns där ute är bara min syn på det jag ser. Även om det klarnar, även om dimman skingrar sig skulle du få olika svar från varje person du ställde frågan"
Hans överkropp guppar stillsamt upp och ner medan ett dovt muller från hans bröst hörs; "Hade det varit så att svaret var identiskt vem jag än ställde frågan, hade jag då frågat dig? Rimligtvis hade jag gått till mig själv?". Och visst var det så att han med sina ögon aldrig kan se vad jag med mina ögon uppfattar. Men ställde han frågan skulle han kunna öppna sina ögon mer och bredda sin vy.

Men shit!

Var det allt ni kunde komma med?


Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Vem är du? (vem är jag, velande charader):
Kryssa här

E-postadress:

URL:

I denna ruta finns det plats för just dina åsikter:

Trackback