Full moon.
Igår när jag gick ut för att ta hand om hästarna hade någonting hänt från det att jag klev ur bilen från jobbet och det att jag satte foten utanför dörren. Unken grådassig novemberslask hade blivit till bitande frisk decemberkyla. Molnen hade skingrat sig och en lysande måne tittade fram och lös upp den mörka vinterkvällen. Jag blev fylld av energi och mitt annars så trötta sinne fann att det spelade ingen roll hur mycket klockan var eller hur tidigt jag skulle upp morgonen där på.
Egentligen hade jag inte tänkt att rida men jag kunde inte låta bli när det var så ljust i mörkret. Månen hade tänt en annars så släckt lampa. Jag slängde snabbt på Bella sadeln när jag kom in i stallet och gav mig av.
Månen kastade spöklika skuggor i skogen och när jag och Bella kom upp på asfaltsvägen hem var det knäpptyst förutom Bellas järnbeklädda skor som klapprade mot vägen. Det liksom ekade i skogen intill. Det hade varit den mest fridfulla och perfekta ridturen om det inte hade varit för ovissheten om huruvida Trebbe rev stallet, alternativt slog ihjäl sig själv medan vi var borta eftersom han inte verkade helt nöjd när vi begav oss.
Trebbe levde när vi kom tillbaka och jag kunde pusta ut efter en fantastisk ridtur i månskenet.
Denna morgon när jag gick upp tror jag att jag bevittnade den vackraste morgonen hittills denna vinter.
Månen sken om inte ännu klarare och jorden var beklädd av gnistrande iskristaller.
Det är säkert början på en underbar dag.
Nu ska jag iväg med bilen.
Men shit!
Var det allt ni kunde komma med?
Trackback