"Sedan sade en kvinna: Tala till oss om Glädje och Sorg.

Och han svarade: Er glädje är er sorg oförställd. Och samma brunn som ert skratt stiger ur har ofta varit fylld av era tårar. Och hur kan det vara annorlunda?

Ju djupare sorger gräver i er själ, desto mer glädje förmår ni rymma. Är inte den bägare som innehåller ert vin, samma bägare som bränts i krukmakarens ugn? Och är inte lutan som skänker själen tröst av samma trä som urholkats av kniven?

När ni fylls av glädje, skåda då djupt i era hjärtan, och ni skall finna att det är endast det som skänkt er sorg, som skänker er glädje.

Och när ni fylls av sorg, skåda då på nytt i era hjärtan, och ni skall se att ni i sanning gråter över det som varit er till glädje.

Somliga av er säger »Glädjen är större än sorgen«, och andra säger »Nej, sorgen är störst«. Men jag säger er att de är oskiljaktiga. De kommer tillsammans, och när en av dem sitter ensam med er vid ert bord, minns då att den andra sover i er säng.

Likt vågskålar är ni förenade mellan er sorg och er glädje.

Endast när ni är tomma är ni stilla och i jämvikt.

När skattmästaren lyfter er för att väga sitt guld och sitt silver, så skall också er glädje eller er sorg stiga eller falla."

(Kahlil Gibran)