Något autonomt system i min kropp måste gått igång efter lunchen som jag just skyfflat i mig. Mina ögonlock känns tunga, hela jag känns tung och däven.
I morse när jag kom till lovön för att släppa ut hästarna och mocka möttes jag av en snart ur tiden fallen kvinna. Halvdöd med andra ord. Mamma har fått någon gosig ögonfektion, eller inflammation? Infektion? Inflammation? Struntsaksamma. Röd och pluffsig -det-känns-som-att-du-har-grus-i-ögonen-snygg. I morse var det dock det som besvärade henne minst. Mamma verkade ha problem att gå upprätt och hade enligt termometern feber. När hon väl tagit sig till ladugården såg hon så jävla anskrämlig ut (rosslade och fnös och klagade över värkande rygg/bröstkorg och problem att andas - lunginflammation?). Min stackars mamma såg ut som något som katten släpat in. Stackars mamma. Det gjorde ont att se henne. Så jag sparkade in henne i huset igen och anmälde mig sen till jobbet och tog mjölkningen. Karel skötte allt annat så jag blev bara en och en halv timma sen och får i stället jobbat en och en halv timma längre så att jag inte förlorar några timmar. Tackar för det!

Så det kan bli. Kanske blir mjölkning i morgon bitti också, får ta och fråga herrskapet där hemma när jag kommer efter jobbet och ska rida. Ska ju ändå dit och rida på morgonen eftersom jag börjar klockan tolv, eller var det ett? Det går ju som en dans på rosor om Karel hjälper till och jag uppskattar kornas sällskap.

Nu har fenomenet bokrean startat. Jag som aldrig läser böcker har aldrig fattat det där med bokrean men förra året sprang jag över två ordböcker (en ordbok och en synonymordbok = kärlek) för rena vrakpriset. Kanske borde spana in bokrean i år i alla fall. Jag gillar ju böcker. Att titta på. Och läsa egentligen men det känns inte som att jag har någon tid. Jag behöver tid för att läsa böcker och svepas in i en annan värld. Jag blir bara irriterad när jag inte får fortsätta läsa. Ska jag läsa ska det vara i ett svep och den tiden har jag ju oftast inte. Punkt.