Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Om världen, om allt och om ingenting.
Men jag vet inte hur jag ska kunna få ihop allt till något sammanhängande, något läsvärt, något att minnas.

Det kan finnas stunder då jag undrar om jag över huvudtaget lever, om det verkligen är så här som livet ska vara.
Men det kan också finnas stunder då jag mer än lever, då livet sprungit ikapp mig, sparkat mig i knävecket, rätt ner i leran, för att verkligen, verkligen upplysa mig om att det är NU jag lever.

Att bo här på landet är rofyllt, kanske lite för rofyllt ibland, jag sitter och lyssnar på Simon Standages - Bolero för: jag-vet-intede gången och funderar på om jag skulle noppa ögonbrynen för att jag börjat känna mig ful.
Varför känner jag mig ful för att jag har onoppade ögonbryn?
Hur har det blivit så?
Hade jag tyckt det om jag bott ute i en grotta i skogen för väldigt, väldigt många år sedan?
Hur har vi hamnat här?
Där jag vill köpa en stor mössa så fort jag åker till stan som jag kan gömma mig i för att jag inte vill att allmänheten ska uppmärksamma mitt otvätta, flottiga hår, med 5 cm utväxt och mina onoppade ögonbryn, eller för den delen min likbleka hy.

Varför tänker jag såhär?
Hade jag verkligen tänkt såhär om jag levt under ett anant århundrare?
Eller så hade jag bara gömt mig för något annat.

Jag stog utanför station och beskådade uppsalas befolkning, och det var just i det ögonblicket som det slog mig, att jag inte var någon, att jag, precis som nästan alla andra bara var en del, en del av en massa, en massa som media hade skapat, en massa som regeringen hade skapat, en massa som rykten och förtal hade skapat.

Vi tror oss leva så fritt, så demokratiskt, så, ja, vad tror vi egentligen?
Men i själva verket, om man skulle skrapa lite på fasaden, vad ser man då?
Jo, att om man sticker ut, så ska man sättas på plats.
Visst, alla ska få vara bögar, alla ska få vara utvecklingsstörda, alla ska få gifta sig, alla ska få skaffa barn, alla ska få vara kvinna och chef, alla ska få vara pappa och pappa ledig, alla ska få vara gravida och bli anställda, alla ska få vara invandrare etc.
Men strängt taget så är det inte så.
VI har ingen yttrandefrihet, vi får inte tycka att det släpps in för mycket invandrare i landet, vi får inte tycka att invalider inte borde få skaffa barn, vi får inte tycka att det är fel att homosexuella gifter sig, vi får inte tycka att, kort taget är det en jävla massa man inte får.
Så, hur fria är vi?



Det är ju bara att titta på modet, varje år kommer något nytt, eller något gammalt som blivit nytt igen.
Och unga flickor med sina modebloggar, jag-kunde-inte-bry-mig-mindre.
Jag har varken pengar eller ork att följa modet, vilket gör att jag kan få snea blicken på krogen för att jag inte är som-alla-andra.
Så många som följer modet som inte ens är sygga i modet.
Nej, för poppryggar med fläskiga lår passar inte tajta linnen som går ner över rumpan, och nej, korta personer med mulliga ben klär inte i knähöga stövlar.
Men ändå, så ska man följa det, för det är ju ändå mode, det är ju ändå media, något högre, som bestämt att det ska vara så, att alla ska vara så.

Jag känner att jag försvinner från stigen, men som jag nämnde tidigare så vet jag inte hur jag ska få ihop allt som snurrat i skallen min.

Jag har slutat förstå mig på världen.

Och som jag hörde någon säga, att egentligen, varför ska jag bry mig nu, nu när jag är ung, må dåligt över något som de på 70-talet förstörde för oss? Framtiden (?)
Jag tar skiten när den kommer. När oljan är slut, när världen är överbefolkat och maten är slut, då tar jag det, inte nu.

Vad är det som säger att jag inte ska konsumera?
Vad är det som säger att jag inte ska leva livet och ta del av den välfärd som finns nu, för allt kommer ju ändå gå åt helvete och då kan jag ta det då?!

Det finns oändliga saker att tänka på,
sånt som skulle kunna beskrivas bäst som "partypoopers" (citerat).

Klassisk musik is the shit, det finns ingenting som är som klassisk musik.
End of story.