Dagar har passerat. Saker har hänt. Mycket saker.

I söndags åkte min Bella. Hon åkte verkligen.
Det är inte utan att få en klump i bröstet jag säger det.
Min drömhäst, Bella, hon åkte.
Om så bara kanske för ett tag, men hon är verkligen min drömhäst.
Minnen springer ikapp mig, hur jag såg henne den där sommaren.
Hur jag inte kunde slita ögonen ifrån henne, hur hon var i mina tankar 24/7.
Så köpte vi henne, hon blev min, hon växte, hon blev vackrare, min Trés Belle.
Jag red in henne, körde in henne, hon fick en dotter, en Belle Sensation.
Min Bella, nu har Ewa henne, jag tror hon är i goda händer, min Bella.

Så, nu, nu när jag för fösta gången, sedan jag var 8 år gammal inte har någon häst att ta hand om längre så visst fan ska jag till Norge, det är nu det gäller.
Jag MÅSTE iväg.
Jag måste våga bli vuxen.
Men det är motigt, det är inte många vindar som blåser med mig, med oss.

Jag menar, se det utifrån den så kallade verkligheten.
Vem vill ha fyra ungdomar i sin lägenhet?
Ingen, tydligen.
Så, hur ska vi göra.
Hjälp mig lite här.
Hur ska vi göra?
Sanningen, som jag ser den, är att det är lättare att hitta något som två, än som fyra.

Vi tittade på 3 lägenheter i Norge, vi fick inte en enda.
En av dem i lägenheterna vi tittade på var till och med så snälla att tala om för oss vilka vi var och vad vi skulle göra i Norge:
- " Ni kommer festa dygnet runt, slå sönder hela lägenheten, och glömde jag säga, ni är dåliga?"
Engelsmannens ord snurrar fortfarande i huvudet, tack för sparken i magen.
Men vänta, vem fa-an är du att säga vem jag är, vilka vi är, och vad vi ska göra?
Utifrån VERKLIGHETEN min gode herre så, varför skulle vi åka och festa i Norge, när det är dubbelt så dyrt som i Sverige, varför skulle vi åka och festa till Norge där vi inte känner några, varför skulle jag supa skallen av mig i Norge när jag gjorde det i två år på gymnasiet?
Nej, kom inte och säg, kom inte och förklara för mig vilken verklighet JAG lever i.
Tack.

Nåväl, vi fick ingen lägenhet, och står nu i ett vägskäl.
Vi måste iväg, men, vi kanske borde försöka leta lite på egna håll.
Lagspel är inte det lättaste om inte alla spelar på samma plan.

Jag känner hur pessimisten i mig vill tala:
- "Allt kommer gå åt helvete Hanna!"
Men det passar sig inte, inte nu.

Angående verkligheten, så klappar den dig inte medhårs.
Kanske blåser jag upp ett problem som inte finns, men just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Jag har inte hunnit med, jag vill vara barn igen.

Förövrigt så är det storm, det är mysigt.

Önska mig lycka till, horoskopet stämde inte.