Ingen behöver lyssna på vad jag känner.

Jag bad dig inte läsa.
Jag håller i ett blad ur boken om mitt liv. Jag har inte riktigt bläddrat ännu, men på andra sidan börjar ett helt nytt kapitel.

Ibland kan jag nästan känna mig lite stressad. Stressad över allt jag måste hinna med innan jag dör. Jag är inte längre något barn, hur mycket jag än önskar att jag var det. Och det är så mycket jag vill göra. Så mycket jag vill ska bli av. Men jag känner mig så gammal, som att det är så mycket annat jag måste hinna med nu i stället. Som att jag inte hinner med något. 

Mina blå vattnas till bredden, för ibland rinner det bara över. När enkelheten blir för svår. 

Jag är ung. Jag vet. Jag har hela livet framför mig. Som om jag inte haft det hela tiden (?). Men jag tycks inte vilja lyssna på just det örat. Vilja? Är det allt det handlar om? Varför vill jag då inte lyssna, när jag egentligen redan vet? Livet kan gå många vägar. Fler vägar än vad det finns vägar utstakade i världen. Och det är klart man kan gå vilse då, eftersom ingen har någon karta eller kompass. 

Jag är vilsen och stressad. Och är man stressad tappar man bort sig ännu mer. Jag trodde jag hade koll. Jag trodde jag visste precis vart min väg var påväg att leda. Men så stod jag där på avsatsen till en trasig bro. Det var inte min väg att gå. Enkelt. Men jag tror jag står kvar där. Än. 

Det är dags att vända blad. 

Det är något som bubblar i mitt inre. En rastlös själ som vill ut. En sorgsen röst som viskar. Jag vill leva. Enkelt. Jag vill leva nu. Jag vill laga den där bron och gå vidare. 

När jag ser hur vänner som en gång var bekymmerslösa barn med skrubbsår på knäna och oborstade hår vuxit upp till föräldrar med vovve och volvo kan jag känna mig så föråldrad. Som en gammal leksak. Bortglömd och dammig. Hur barnen växte upp och jag blev kvar på landstället. Som
den modiga lilla brödrosten. Jag vet inte vad det är. Kanske är det min längtan efter något eget och tryggt. 

Är det min vind som blåser nu? 
Det är mycket man vet. Det jag vet mest är att det är en längtan av någonting som hörs när jag andas. När jag sitter stilla och tyst. 
Så fort det är någonting i mitt liv som glimmar till njuter jag till fullo. Välbehag fläktar in i mitt unkna rum. 

Det går så fort. Jag är redan där. Jag kan redan berätta en del av den historia som skrivits de år jag levt. 

Allt händer nu. Och jag finner mig oförmögen att fånga det. Kasta upp en näve med grus högt upp i luften och försök fånga dem alla innan de träffar marken. Har de fallit till marken är det för sent. Vi föll till marken. Sannolikheten att någon annan plockar upp just oss, kastar oss och fångar oss igen känns så avlägsen. Inte omöjlig. Men avlägsen. 

En liten tid i himlen. 

Jag vill inte lämna någonting. Inte den kärlek och passion jag gav. Jag har så mycket att ge. Jag är inte färdigskapad. Jag är en klump med lera. Jag kunde varit en kruka. Jag är rädd. Jag fyller mina lungor med luft och skriker rakt ut. 

Ibland håller jag om mig själv och tänker. Tänker på något bra - en fin tanke som dröjt sig kvar. Även om jag bleknar är den förevigt klar. 
Det mörknar utanför mitt fönster och jag begrundar livet. Mig.

Inga krav. Ingen ångest. 

Hur finner jag lugn? Hur finner jag frid i mitt galopperande hjärta när jag kan se hur tiden rinner genom mina nagelbitna fingrar? 

Det är en övergående känsla. Det är det alltid. Ingenting varar för evigt. De har de sagt. Att älskare blir vänner och att eld blir till aska. Men önskar du inte ibland att det bara kunde vara ett litet tag till. Att tiden kunde stanna. Bara där och då. 

Finns det ingen i mitt liv som hör sången i mitt hjärta? Som kan hjälpa mig med texten? För någonstans på vägen har jag glömt hur den går. 

Kapitel. Svammel. Dravel. Skitsnack. Struntprat. Nonsens. Gallimatias. 
Människor med känslor är över lag inte lätta att ha och göra med. Men jag bad er aldrig lyssna. Det här är för mina öron. 

Idag värmde solen mig. Varma strålar smekte min fortfarande något solförgyllda hud och det kan ibland räcka för att mjuka upp en frusen själ. 
Jag mår bra. Det är inte det. Det är inte synd om mig. Jag bara tänker. 

Bitar från ett sönderrivet papper. 

Knubbiga fingrar sveper över ostämda tangenter, stimulerar ett uttråkat hjärnkontor.

Ett år går fort. Fyra år gick fort. En vecka går fort. Alldeles för fort. Så förgänglig tiden är.

Men shit!

Var det allt ni kunde komma med?

annika hade följande att tillägga:

Det är bra att tänka, kanske blir man knäpp på köpet, men i slutänden visar det sig faktiskt att det är klokare man blitt ändå.. :P



Ha en bra dag!! Kram


Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Vem är du? (vem är jag, velande charader):
Kryssa här

E-postadress:

URL:

I denna ruta finns det plats för just dina åsikter:

Trackback