Är jag den realistiska pessimisten eller den optimistiska realisten? Det var vad en uppgiven bättre begagnad miljöaktivist och biolog trött lät krämta ur sig. Det han sa idag är vad jag på sätt och vis hela tiden hyst farhågor för - att det i dagsläget inte finns ett - på ren svenska - skit att göra åt miljöhoten. Likt den cancersvulst som breder ut sig i sin värdkropp och på ett plågsamt sätt tar livet av den trycker vi ner revolvern lite längre ner i halsen på oss själva och har väl i själva verket redan tryckt av avtryckaren och låter resterna av en sedan länge framliden lekamen smeta ut sig på dem som finns kvar för att städa upp. 
Njut så länge det varar av vårt hysteriskt frampiskade konsumtionssamhälle med billiga IKEA-möbler med enastående dålig kvalitet, med klandervärdiga karaktärslösa kinatillverkade kläder från Åhlens, med näringslös mat från Eldorado. 
Klockan är tydligen fem över tolv och lavinen är redan här. Det är slöseri på tid och pengar att försöka stoppa något som redan kört över dig i full fart. Försök i stället förbereda oss för vad som komma skall. Hur vi ska leva när oljan är slut? När det inte längre går att tända lamporna eller när ditt jobb på modemagasinet inte längre finns att gå till. 
Jag är en domedagsprofet. Det är klart att om det fanns något jag kunde göra för att att ändra alldeles för många människors sätt att tänka så skulle jag göra det nu. På momangen. Men jag lutar mig hellre tillbaka och njuter av att kunna köpa gelégodis eller ta bilen enkom till stan för att köpa ett par asientillverkade skor bara för att jag kan. Han sa det var för sent och jag tror honom. Jag tror en man som sedan 70-talet sett världen vittra sönder. Som vid ett dyk vid stora barriärrevet kastat in handduken då korallerna dag för dag dog framför hans ögon. 

Jag är så lättpåverkad. 
Vad vet jag? 
Egentligen?