Efter lite fram och tillbakanden kom jag och Frida äntligen iväg till krogen i fredags.
Staffan skjutsade mig till bussen i Almunge.
45 kr, busschauffören frågade om jag ångrade mig angående att vara vuxen. Jag påstod bara att jag hade blivit för gammal för att kunna ljuga.
Kanske borde jag ha ljugigt, jag hade trots allt kunnat spara in 20 kr.
Det var en jävla tur för min iPod att den höll sig levande enda in till Uppsala, annars hade jag nog tagit kollektivt själmord med den, där i bussen.
(okej, nu kan det ju tyckas vara svårt att ta självmord med någon som redan skulle påstås vara död (iPoden alltså) men i alla fall)

Jag och Frida möttes upp i stationshuset.
Där började vi pimpla Fridas medhavda sprit. Vi tog oss sakta men säkert till BJ, med ett litet pit stop i lekparken för att kunna få i oss så mycket dricka det bara gick innan vi skulle in.

Jag och Frida var först in, verkligen först, till en början trodde vi att det var stängt, alternativt inte-hade-öppnat, men det visade sig bara att ingen annan hade behagat dyka upp ännu.

120 kr senare och vi satt i lugn och ro och diskuterade allt och inget.
Det var skönt.
Allt eftersom tiden gick blev stället allt mer fyllt med folk. Jag köpte EN drink, mer hade jag inte råd med.
Frida frågade stressat vart dansgolvet var.
Jag försökte gång på gång förklara för henne att vi stog på det, det var bara det att ingen dansade, inte ännu.
Sakta men säkert började dock folkmassan tränga sig allt närmare varandra på den lilla golvytan.
Svajandes från sida till sida, likt hattifnattar.

Det tog inte lång tid förrän det knappt gick att röra sig på det såkallade dansgolvet.
Folket var som galna, eller, ja, en del tjejer kan jag väl säga inte dansade så vidare värst mycket.
Jag och Frida lät våra kroppsdelar röra sig rytmiskt till musiken.
Frida verkade dock en smula besvärad över det faktum att det var lite väl trångt.
Jag försökte förklara att det bara var att armbåga tillbaka som om du vore lika full som alla andra.
Det fungerade, mer eller mindre.

Det var en rolig kväll ute, bara jag och Frida, like back in the old days (eller något).
Runt halv två började vi dra oss tillbaka, för att hinna med bussen.

På bussen hade busschauffören ätit kalla piroger, eftersom han inte hade någon micro i bussen,
eller hur var det Frida?
Jag försökte lite undermedvetet dra däcken i bussen, men hann inte.

Stefan var en snel hest och körde hem mig.
Väl där hemma, satt världens gulligaste kille och väntade på mig.
MIG (jag försöker åtminstone inbilla mig det)!
Vi somnade inte förrän kvart i fem.
Jag och Staffan.

Igår gjorde jag ingenting. Försökte rita lite, men det blev inte så bra som jag hade velat.
Undrar om man egentligen borde lägga ner den lilla hobbyn(?).

Vad jag nu vill säga är att jag vill vara lite bitter  och självdestruktiv.
När jag var ute på krogen tänkte jag åtskilliga gånger på hur ful och obetydelsefull jag kände mig.
Jag kände mig inte mer obetydelsefull än någon annan, men gott så mycket fulare.
Alla, eller åtminsone många, var så himla fina, snygga.
Och där stog jag liksom. Det var lite jobbigt.
Jag vill inte tänka så, men jag gör det i alla fall.

Chansen att jag och Staffan är tillsammans är ganska liten.
Men den är, och den är tagen.
Men med tanke på hur många det finns där ute som är så otroligt snygga,
så känns allt ganska overkligt.

Det om det.