(lite luddigt)
Det känns som om det var länge sedan.
Länge sedan jag såg en film som denna.
Jag hade verkligen missat något.
Den har gripit tag i mig, slitit i mina armar och ben.
Givit mig alla de sorters känslor som jag tror man kan känna.
Kanske inte alla, men många.

Bitvis påminde den om dig, Staffan.
Det där om att minnas.
Det var fint. Något mer än det alldagliga.
Det var en av de få filmer jag sett, som man redan i början av filmen,
visste hur den skulle sluta, men trots det visste man ändå inte hur (?).
Vad som skulle hända här näst var helt lönlöst att försöka
lista ut.
Trots det, visste man ju att han skulle dö.
Men hur?
Den var nästan perfekt. Vad nu definitionen av perfekt är.
Eller, vad det innebär.
Jag vill minnas denna. För den berörde.
Det är klar, det finns så mycket skönhet där ute, hur kommer det sig
att man  glömmer bort det?
Hur kommer det sig att man inte ser?

Även om det bara var en grej någon annan sa på fyllan,
så skulle jag inte kunna uttrycka dig bättre - a beautiful mind.

Jag grät en skvätt, för det var lite sorgligt,
Så tragisk var han ju ändå inte.
Trots allt dog han ju lycklig.

American beauty