Att känna sig förvirrad och uppgiven och åka ifrån det som åsamkat det gav mig en funderare.
Natten hade inte givit många timmars sömn och det var med en klump i magen som jag gav mig av till Lovön, mitt kära hem.
Fiskar skulle flyttas och smink spacklas.
Jag lämnade hanen min kvar ensam i skogen.

Tsunamin som dragit förbi i mina fiskars annars så lugna lagun tycktes inte röra dem
De simmade okring som vanligt.
Hemma hos min syster, som lovat ta hand om dem utbröt tumultet, vilket avlslutades med att jag slängde in akvariet i pickpucken igen för att köra dem till föräldrarna i hopp om att dem ville ta hand om de små liven.

Det var väl si och så med det, som allt annat.
Jag ville inget hellre än att lägga mig ner och dö där ett tag, ja, för ett par fiskar.
Eller så var det bägaren som höll på att rinna över, kanske hade det något med förvirringen och uppgivenheten att göra också. Jag är fortfarande kluven i den frågan.

Jag och mamma satt uppe halva natten och roade oss med vår förmåga att tala, se och höra.
Mitt i ett av våra samtal kom min bror in, och ska jag vara ärlig verkade han vara den enda som var glad att se mig.
Han kramade om mig och var sedan ivrig att få spela upp en av sina nya låtar för mig.
Den var ruskigt bra, tänkte till och med fråga om jag inte kunde få ett ex,
men hejdade mig dock och tänkte att jag fick vänta tills det att de kommit ut i affärerna "på riktigt".

Jag kom inte i säng förrän sent, för sent med tanke på att jag skulle upp så pass tidigt som jag ändå skulle.
Mobilen började skrika klockan kvart över sex, sömndrucken som aldrig förr ligger jag bara där först, försöker komma på vad det egentligen är som händer.
När jag blivit medveten om det faktum att det är föremålet framför mina ögon som låter tar jag upp den och stirrar lamt på den ett tag innan jag högt för mig själv frågar;
- "vadå OK?!".
Stirrar ännu ett tag innan jag förvirrad börjar knappa på alla de knappar föremålet innehar i ett desperat försök att få av oljudet.
Det tog mig säkert 5 minuter att stänga av mobilen.

En timma senare sitter jag och Ulrika Sandell (En av mina barndomsvänner), på tunnelbanan påväg till rådmansgatan.
Jag hade fått äran att sitta modell åt Ulrika under ett av hennes slutprov till att bli en fullfjädrad makeup artist.

Runt klockan tolv var vi klara med det två sminkningarna dagen hade att erbjuda.
Det hade varit riktigt roligt, och det kändes som att jag och Ulirka hade MYCKET att prata om efter alla dessa år.

Väl hemma igen efter Couscoussallad hemma hos Ulirka pratade jag först lite med mina föräldrar och sedan begav jag mig av hem till vallby igen.

Med fjärilar i magen svängde jag upp på uppfarten för att gå  in i huset och tilllaga ett stycke kycklingwok som Nanna så givmilt givit mig recept på.

Efter att hanen min tränat klart kom han upp och vi åt under tända ljus.

Tristess kan förstöra människor. Jag vill inte bli förstörd, inte med dig. Inte av det.

Nu känns det bättre. Inte riktigt säker på vad det var som gjorde det.

Igår tog jag kusen min till ridhuset för att hoppa.
Staffan var behjälplig hinderbyggare.
DET GICK SÅ JÄVLA BRA!
Det går inte att beskriva det på ett så mycket bättre sätt.
Hon och jag hoppade så himla bra, i början var vi båda ringrostiga och saknade lite självförtroende, men vart efter tiden gick och så blev vi bara bättre på bättre.
Jag försökte att inte stressa och väntade lite mer innan hindret för att låta henne reda ut avhoppet.

Idag har vi skaffat nya pass, avgjort hur folk har det med privatlivet medan vi inmundigat stora mackan på subway och köpt ett kilo godis.

Nu ska jag bädda sängen...