Strax innan jag gick på gravidledighet var det en tjej på jobbet (som jag senare fick reda på också var gravid) som sade att om man skulle fortsätta jobba med det här fanns det två alternativ, bli gravid, eller byta jobb. Hon hade uppenbarligen valt det förstnämnda. Så även jag. Och det ligger någon sanning i det, för såhär över fyra månader sedan min sista arbetsdag har jag inte stor lust att komma tillbaka, det till trots att jag har mitt drömjobb. Jag har och fick det jobbet jag helst av allt skulle vilja jobba med, nämligen att jobba på en operationsavdelning för hästar och söva häst.

Det var lämpligt att skaffa barn när jag gjorde det, för vem ville bli förbittrad på en arbetsplats på vilken man vantrivs innan man får barn? Jag vill ju vara det bästa för min avkomma och inte en förminskad argbigga.

En av, eller möjligtvis den enda, anledningen till att jag inte trivs så som jag skulle vilja är min avdelningschef. Där var det sagt, det många redan vet. Min avdelningschef är i allra högsta grad inte passad för att axla rollen som chef och arbetsledare. Jag tycker inte att man som arbetsledare skall ha uppenbara problem med att lämna över ansvar och arbetsuppgifter till de som jobbar under en. Det får de i arbetsgruppen att tappa tron på sig själva, känna sig otillräckliga, osäkra till följd av den konstanta övervakningen. Det finns inte många som uppskattar att konstant ha ett par kritiskt kritiserande ögon i nacken i varje arbetsuppgift som utförs. Det är respektlöst. Ingen vill känna sig som att man inte duger till på sin arbetsplats. Vad än mer frustrerande är, är känslan av att inte heller kunna påverka sin situation. När flertalet ser att en ändring i arbetsflöde måste till att ske men chefen/arbetsledaren bara ser till vad som är viktigt för denne och kommer med bortförklaringar eller hör med döva öron växer frustrationen.

Att endast föra monologer med sin chef (åt bägge håll), är som att försöka förhandla med en självmordsbombare. Meningslöst, för hur det än blir så kommer självmordsbombaren i sin värld till paradiset. Chefen har makten, chefen är i paradiset. Och arbetarna lider. Jobbar övertid, utan tack, underbetalda, oförmögna att påverka sin situation, underbemannande. Och chefen bestämmer. Respektlöst och utan någon alls ambition att samarbeta. För chefen bestämmer. Villkorslöst, ursinningslöst och med storhetsvansinne.

Så jag valde att skaffa barn. För att komma bort. (Nej det är inte hela sanningen, men en del). Jag valde bort en chef, för en annan. Det är lustigt det där.

Jag valde bort min respektlösa, maktgalna, aggressiva, långsamma chef med kontrollbehov för en helt annan chef.

Min nya chef bestämmer när jag får sova, när jag får äta, när jag får gå på toaletten, om jag möjligtvis får ta en dusch. Inte nog med det har min nya chef sitt att säga 24h om dygnet, 7 dagar i veckan. Hon kräver att jag sköter hennes intimhygien. Hon kräver att jag bär henne, roar henne. Matar henne. Tröstar henne, nattar henne. Jag är hennes personliga assistent 24h om dygnet och hon säger inte ens tack. Hon bestämmer även om och när jag eventuellt får ägna tid åt mina fritidsintressen eller vara nära min man.

Det kan låta som att mina nya chef är värre än den förra. Det var ju bara 8h om dagen, 5 dagar i veckan.

Men så är inte fallet. För min nya chef ger mig villkorslös kärlek, litar utan att blinka på mig till 100 %, att jag är det absolut bästa hon kan få. Hon har lämnat över ansvaret till mig. Och när jag gjort allt rätt får jag ett leende så glatt att det sätter eld på det mest frusna av hjärtan.

Kanske kan man lära av ett spädbarn, hur man borde vara som chef och arbetsledare.

Jag kräver inte villkorslös kärlek, men jag kräver att någon vågar lämna över ansvaret och arbetsuppgifterna och inte granskar mig ner till fotknölarna. Och det ger min nya chef mig. Och jag får bekräftelse när jag gjort något rätt. När jag tänkt rätt.

Jag kan tänka mig att göra det igen. För vem vill gå tillbaka till en chef som den jag har på mitt jobb. När jag har den bästa här hemma. Trots orimliga arbetstider, halverad lön, frånvaron av språklig kommunikation och missnöjda klagorop helst klockan 21 när en annan bara vill göra kväller.

Nu tänker jag njuta så länge det varar.