Jag försöker att inte se.
Men gång på gång blir jag påmind.  
Jag känner hur tårarna bränner, enträgna om att få komma ut.

Hon är den vackraste.
Den enda.
Och se vad jag har gjort med henne.
Det är svårt att inte klandra sig själv.
Ställa sig frågan om och om igen:
- "Kunde jag gjort något annorlunda?"

Vem kunde tro att det skulle bli såhär?

Men jag försöker att titta bort.
Jag försöker att fortsätta tro.
Tro att allt kan bli bra.
Försöker hitta en rimlig förklaring.

Om allt startade med Sessan.
Kanske kan det få ett stopp med den namnlöse.
Kanske knuffar denne allt på rätt köl igen.

Man kan tro, och man kan hoppas.
För det sägs, att hoppet, är det sista om lämnar människan.

Hon kommer för evigt vara min dröm.
Som jag fick.
Hon.
Min.