Tänk dig att du sitter i köket, radion har stått på hela dagen, som ett bakgrundsbrus till din usla film, med dig som huvudrollsinnehavare.
Så mitt i meningslösheten, fylld av sodukolösande och oboydrickande inställer sig olusten.
Kalla kårar längs med ryggraden och ett självmordsbrev senare, inser du vad det är som fyllt dig med sådan total motvilja till livet.

Det är snabba trummor utan takt och gnällande elgitarrer,
Det är methal, när den är som sämst.

Du grinar illa, din kropp förvriden av obehag.
Det finns bara en sak att göra.
STÄNG AV RADION!

Men du kan inte, du kan inte stänga av radion, för någon har tagit fjärrkontrollen, och någon har limmat fast kontakten i vägguttaget, och någon har gömt alla knivar och andra vassa föremål, så som saxar och rivjärn, dessutom har någon stängt in allt i en stor gallerbur som du inte kan nå in i och nyckeln är borta.

Kallsvettig och redo att duka under vilken sekund som helst tar du ett sista krafttag och springer mot dörren,
men någon har låst dörren, och spikat igen fönstrena.
Någon vill förstöra ditt liv.
Ta död på dig på riktigt.
Så ser du det, stolen i hallen och snaran i taket.
Din tid är kommen.

Lite så, fast inte riktigt, kändes det att spela kort idag.
En molande värk som inte ville släppa.

Och lite så känns det nu.
Därför ska jag fira med att gå och pissa.
För det svider så skönt.

Glömde jag säga att jag:
Ett. Hatar hjärter sju! och
Två. Önskar Stinah all olycka i världen för att hon knäckte oss alla.