En låt, lyssna på den medan du läser
Elevator beat - Nancy Wilson



Snart har jag gått i skolan i en månad.
En hel månad, och vad passar då bättre att säga än, ja just det:
"Tiden går fort när man har roligt"

Men besinningslös skräck för att inte klara en av kurserna infinner sig så som svettpärlorna på min panna.
Pappas duktiga flicka kanske inte står pall för kraven.
Vad som förväntas av mig.
Jag är så duktig, och jag måste ta vara på det.

Men vad jag egentligen vill, det vet jag inte.

Det sitter en kille bredvid mig på fysiken.
Han påminner om en finnig osäker kille i nionde klass.
Med sprucken stämma och svettiga händer.
Han försöker varje lektion söka min uppmärksamhet.
Men förjäves, för vad han inte vet, är att jag inte tänker ägna mig åt sociala spel.
Inte på komvux, inte nu, för det tar för mycket energi.
Men jag tycker lite synd om honom.
För varje dag tittar han på mig som om det vore första dagen i skolan.
Som om han inte visste om han vågade säga hej, eller ej.

Man kan undra vad vissa människor tänker.
Människor som han.

Idag kurrade hans mage.
Högt.
Det ekade i klassrummets väggar, och jag såg hur han vred sig, kanske av skam, för vem vill ha en kurrande skrikande mage som gör sig påmind om en dålig eller utebliven frukost.

Staden är en osäker plats, full av osäkra människor som inte vet hur de ska förhålla sig till varandra.
Så även jag.
Jag försöker se det hela från en avlägsen plats, med mitt förstoringsglas på myrstacken.
Men titt som tätt får jag syn på en mýra, en myra kanske bättre än mig.
I alla fall en smula snyggare, och jag konstaterar att hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag aldrig med värdighet kunna jämföra mig.
Trots hennes snygga spröt och välformade ben.

Men vem är jag?
Av 6 miljarder myror är jag lätt att ersätta.

Ingen är unik.
Vi är ju bara människor, med olika förutsättningar.

Jag måste jobba på min självkänsla.
För jag älskar mig själv när jag känner mig som världens bästa.

Melankoli måste inte vara något dåligt.