Jag ska först och främst rätta mig själv.
Jag talade, i ett tidigare inlägg, om hur jag började sky livet själv när dålig musik i form av griniga elgittarer och trummor på speed jämrat sig på radion.

Men så, lyssnandes på min iPod, finner jag mig själv, rysandes, inte av obehag, utan, välbehag, till just; kvicka elgittarer.
I total harmoni.
Hur kunde det komma sig, att något så fruktansvärt, kunde bli så ljuvligt?
Men det var inte slut där, för låten eskalerade i lyssnarvärde.
Direkt efter andra kyrkklockornas ringande, där har vi det.
Daft punk är ett geni.

Det är vad jag gjort idag, diggat elgittarer.
Inte gnällande, utan, gitarrer som brustit ut i skön sång.

Ja, förutom prov i tiden som varit, och möte med an old friend.

Ja, en barndomsvän.
Andra människor, inte jag, umgås med gamla barndomsvänner, som kännt varandra hela livet.
Idag ändrade jag på det, idag blev jag en av dem.
Jag umgicks med en gammal barndomsvän.
Och jag gillade det (?).
Att låta orden ombytas av skratt, i oskyldiga meningsutbyten av gamla gemensamma minnen.


Så, lyssna och njut.
 

Utöver det jag redan har sagt måste jag påpeka att jag har världens goaste kuse.
I morgon ska jag stå länge och bara njuta av hennes väldoftande mule.
Doften av häst, det är något jag alltid kommer sakna om det skulle berövas mig.

God natt folket.