Vissa drag går i släkten. Är det inte att spela inställsam så är det att trycka ner sig själv. Jag hör helt klart åt det senare alternativet. Inställsamhet är inte min grej.
Lördagsgodis för Hanna är att säga hur dålig hon är, like freaking karusell in the headpiece. Andra söker sig till komplicerade relationer som slutar i domstolen med misshandel och trasiga ljusstakar, men jag misshandlar mig själv verbalt i huvudet dag ut och dag in.
Ibland finner jag mig själv helt uppgiven, och förvirrad i en frågeställning; "Är det verkligen såhär illa det är?"
Senast var igår. Orden upphörde, tankarna skingrades. Tystnaden var det enda sus som hördes i det så annars kaotiska virrvarret av tveksamhet. Jag tittade till vänster. Där satt mannen i mitt liv. Fullständigt omedveten om vad som hände. Utav allt annat jag annars brukade tänka kom endast en fråga upp: "Varför så osäker?"

Vad är jag så rädd för?

Jag vill inte blir missförstådd. Men ändå är det mer regel än undrantag att jag blir det?
Det enda jag vill är att orden ska komma ut rätt.
Kanske borde jag bejaka de simpla ord på väggen framför mig.

"Do not we alla overlook what might be termed, in want of a better word; the truth?"

Sanningen har många ansikten och många av dem går att missförstå. Så hur gör man då? Hur talar man ur skägget och rätt in i en människar hjärta? Utan hinder, utan missförstånd och utan att ljuga?

Jag trycker ner mig själv för att slippa ta sparken om någon annan skulle vilja göra det åt mig. Jag vet att jag är kapabel till nästan vad som helst.
Jag är smart, jag är snygg, jag är kreativ, jag är rolig och social.
Och det enda som begränsar mig ... Det är jag själv. Varför?
Jag låter någon annan svara på den frågan. För ska jag vara ärlig, så har jag ingen aning.

"Ad rem!"

Jag har lämnat dig utrymme, för att du behöver det, för att jag behöver det.
Jag vill säga att jag älskar dig, för att jag gör det.
Jag kramar dig inte för att jag är klängig, jag kramar dig för att jag vill och behöver.
Jag är inte emo bara för att jag stannar upp, oftast är det när jag stannar upp som jag faktiskt är som klarast i pallet.
Min svartsjuka hjälper mig inte, så jag slänger den i väggen.
Jag gillar mig själv när jag är bäst, så jag ser till att jag är det.
En riktig vän får dig inte att må dåligt, tvärt om, den stärker dig, den får dig att kunna vara dig själv, du vet vem du är, och jag känner detsamma.

"Acti labores jucundi"

Jag lever nu, och jag vill vara med dig.
De senaste dagarna har jag tänkt en massa, faktiskt bra saker, om mig själv och andra. Jag ser det som en början på en förändring som jag ska kämpa för, som jag vill ska hålla.
Va fan. Livet är för kort för att slänga bort på befängd osäkerhet.
Hade jag verkligen velat dö så hade jag för länge sedan testamenterat mina 7000 kr på banken till mor och far och skjutit ut hjärnan på kanten till gödselbrunnen.