Jag har färgat håret svart. Och det är av sorg. Den var lite för bra för att vara sann, den glittrande snön, den frusna luften, så den smälte bort. Jag tänkte, att varför inte, nu när allt är svart och skitigt och blött, och rent ut sagt ett riktigt jävla helvete, så kan ju ju krapa skalpen i leran och känna mig som ett med naturen. Någon gång varje år tycks jag bli svart, this is the time, kanske lite som en uppvärmning inför det som komma skall.
Den totala ödeläggelsen av roten, för på lördag smäller det. Varningsklockor har ringt, och de skall fortsätta ringa. För min skull.
Jag är alkoholisten nummer ett. Inte för att jag dricker skadligt ofta, men när jag gör det, gör jag det definitivt i skadliga mängder, eller procenthalter (mamma läs inte det här). 
Men är man född uten självkänsla, självbevarelsedrift eller för den delen en gräns för när det räcker, ja, då är det inte lätt.
Jag säger som jag alltid gör, eller så gör jag det inte, eftersom det bara verkar göra saker värre.

Jag håller käften helt enkelt.