För mycket.

För mycket av det goda har inte gjort någon gott. Aldrig, och det kommer aldrig bli så. Vi kan dra en del paralleller så att precis alla ska kunna förstå var jag är.
Har du aldrig varit sjuk, hur kan du då vara säker på att du är frisk? Har du aldrig varit ledsen, hur kan du då vara säker på att du är glad? Har du aldrig sett svart, hur är du då säker på att det är vitt du ser?
Skulle inte allt ha två sidor så, hur skulle vi då vara säkra på att det var på ett visst sätt? Hur är vi medvetna om verkligheten om vi inte har något att jämföra med? Att jag finns vet jag bara för att jag kan röra mig i tid och rum. Om man raderar dessa, vart är då din verklighet? 
Hur kan man vara säker på att det inte var du själv som skrev Chris Browns senaste hit om du har tappat verklighetsuppfattningen? 
Man tappar den ibland, alla gör det. Alla glömmer att ta en reality check allt för ofta. Så även jag. Det är i sådana lägen det är en bra idé att bara stanna upp, fråga sig vart  man har sig själv, vart man är påväg och vad meningen med allt är.

Så, jag är för ledig, jag kanske är med dig för mycket, och livet kanske suger lite för mycket just nu pga situationen, men i min verklighet så vill jag inte flytta.

Men nu, nu släpper bomben.
Jag vet att både mamma och storasyster och så även ibland min far är inne och läser min blogg. Och enda gången ni faktiskt tycks ta åt er av vad jag har att säga är när ni läser det här.
Här om dagen ringde storasyster mig. Hon ville kalla till möte, familjemöte, och visst är det något bra med det. Men seriöst? Är det verkligen hon som ska behöva göra det? Å vems vägnar? Vad är det med storasystrar att lösa alla problem? Vad är det med mig att bli klämd i mitten?  Jag vet hur det är, från min sida, men jag flyttade för jag orkade inte med all jävla skit där hemma. Skrikandet på nätterna, och de sura minerna på dagarna. Tårarna och förtvivlan. Jag stog inte ut, jag kunde inte göra något, för det var inte mitt problem.
Så, nu står vi här igen, det var snart två år sedan jag flyttade, och ingenting tycks att förbättrats. Nu är det tydligen upp till barnen att fixa päronens problem?
Men storasyster, ärligt, så länge du hatar pappa, hur ska du någonsin kuna föra en vettig konversation? Pappa och jag har alltid kommit bättre överrens än vad du och han har, och det är tråkigt att han ska behöva se det som en fördel på sin sida i en diskussion.

Men jag hatar bråken, jag hatar det som är, och jag vill inte vara en del av det. Sorry? Vad fan ska jag säga?
Pappa, snälla, sluta vara otrogen eller skilj dig med mamma?
Mamma, sluta acceptera det pappa gör och skilj dig, eller gilla läget?
Hallå, åtta år, jag förstår inte vad fan ni håller på med? Pappa kommer krypandes till med i bilen om att han inte tycker att jag skulle varit tillsammans med David, och att jag inte ska sörja det eftersom första kärleken (?) oftast inte är den sista.
Vilken är din kärlek pappa?
Mamma, jag kan inte tala med dig om känslor, har aldrig kunnat, och kommer nog aldrig kunna, kanske för att du aldrig kunnat detsamma tillbaka till mig, för tänk så många gånger jag faktiskt frågat och du inte sagt något.
Jag vet att du inte svarat för att inte behöva betynga mig med dina problem, men ibland är det enklare att bära dem än att inte veta.
Jag vet att ni gjort erat bästa som föräldrar, men när ska ni inse, att en av anledningarna till att lillebror hamnade där han hamnade var för att ni inte var närvarande åtta år av hans liv?
Vet ni någonsin vad jag gjorde?
Jag vet varför jag var hemma mamma och pappa. Vet ni?
Jo, för jag höll på att skrämma livet ur mig själv med tanke på allt dumt jag faktiskt kunde göra när ni inte stoppade mig.
Hade det inte varit för att jag trots allt var så rädd, men samtidigt förnuftig (?), som jag trots allt var, så hade jag nog inte suttit långt ifrån lillebror.
En sista handling, ett sista val står alltid på dig i slutet, då kan du inte skylla på någon annan, även om vägen dit kan han varit full av snår som någon annan planterat. Så länge det är du som håller i vapnet, så är det du som trycker av.

Jag vet inte vad det är som gör vad man gör.
Jag vet inte vad jag ska göra åt alla problem, åt allt knark, åt all bortskämdhet, åt allt hat, åt någonting.
Jag blir bara ledsen. Och jag vill inte vara ledsen.

Ingen är perfekt, inte du storasyster, inte jag, inte mor, inte far.
Men det är inte förrän vi verkligen insett det, som vi faktiskt kan ändra på saker och ting.


Men shit!

Var det allt ni kunde komma med?


Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Vem är du? (vem är jag, velande charader):
Kryssa här

E-postadress:

URL:

I denna ruta finns det plats för just dina åsikter:

Trackback