Sentimentalt tjafs.

Jag tänker en del på framtiden, på det som varit, men kanske framförallt på det som är precis just nu. Och det enda vettiga jag egentligen lyckas komma fram till är att ingenting tycks vara för evigt. Jag blir rädd, för jag funderar över hur länge du komma vara, vi, kommer vara. Ibland känns du så avlägsen, precis som att du bara vill rymma, bort, bort från mig, bort från oss. Även om jag just nu är det abolut bäst du vet (till trots att jag inmundigats lite för mycket den senaste tiden), så kan jag inte låta bli att undra; hur länge till?
Det är klart jag tänker så, när jag vet, vet precis hur skört allting är.

Någon sa till mig att man ska tänka positivt.
Jag är en pessimistisk människa, och kanske är det dags att ändra sig. Jag försöker. Men precis som att det är jobbig för den nyfödde att gå, så är det jobbigt för mig att förstå, förstå hur jag ska göra, aggera, vara.
Jag tänker oftast först efter att jag talat.
Jag tänker på fel saker helt enkelt, eftersom att jag tänker väldigt mycket, men som sagt, inte på vad som bör sägas. Och det kan vara rätt jobbigt att behöva ta konsekvenserna hela tiden. 

 Om sanningen skall fram, så har jag inte riktigt, levt så väl, som jag borde gjort den senaste tiden. Och vad jag menar med det vet jag bäst själv.
Men vad jag försöker säga är att; jag inte vill förlora dig. För, jag älskar dig. Önskade att du kunde se det, så att du åtminstone visste.

Men shit!

Var det allt ni kunde komma med?


Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Vem är du? (vem är jag, velande charader):
Kryssa här

E-postadress:

URL:

I denna ruta finns det plats för just dina åsikter:

Trackback