Jag har en förkärlek för att hålla människor på avstånd, förutsätta att de är idioter, där för att vara jobbiga och skada mig och min omgivning. Jag ser helst inte det fina i människor, men det är så, att de flesta människor har något positivt.

Att något med dem har en mening.

Men jag vill inte se det, för pessimisten i mig ser bara det som är dåligt.

Så blir det när man tror att livet ska vara en jävla hollywoodfilm, vilket det inte är?

Min syster talade om för mig att hon trodde att de flesta männniskor trots allt utgör någon typ av nytta i sin position.

Och jag kan till viss del hålla med henne om den teorin. 

Nej, nu ska vi inte generalisera. Men visst är det så, att man i stället bör se människor för det goda de är och gör i stället för den skit de ställer till och vid första intryck ser ut att vara?

För annars blir man en bitter stofil som sitter och grämer sig för allt fint som missunnades dem. 

Vågar man öppna käften, så kan man förvisso förlora en del, men man kan vinna betydligt mycket mer.