Står du på toppen av Mount Everest finns det bara en väg och det är ner, om du vill behålla båda fötterna på jorden så klart. Jag måste varit högre upp och svävat, men det var länge sedan nu. Jag har en bit kvar till Marieanergraven. Ligger du på botten av det djupaste av hav finns det bara en väg och det är upp. Har jag tur hinner jag inte hela vägen ner. 

Don't let go.

Anekdot; Marieanergraven är djupare än vad Mount Everest är högt.
Det kan ju i sammanhanget vara uttryck för att du aldrig kan bli lika glad som det går att vara ledsen. (?).
Intressant. 

Och om vi ska dra ett streck över allt prat om känslor. Vem fan är intresserad av sådant i alla fall? Slöseri av tid. Ju mer jag tänker på det, desto mer hållbart känns mitt resonemang.  
Känslor = tidsförödande. 
Jag och mitt likgiltiga jag mår bäst. Jag och likgiltigheten i en glaskula. Hand i hand. Här skall det då fasiken inte rivas några murar. Ett streck var det. 

Vad är klockan? Tio över tolv? Jag skall ju upp om mindre än fem timmar. Jag är förvisso ledig från skolplikten i morgon, men upptagen som jag är betungas jag av andra moraliska tvång och åligganden.

Jag lider av omåttlig utmattning.
Så om man skulle bädda ner sig under dubbla lager bolster? Slå på ett avsnitt House och låta John göra sitt med grus i mina sedan veckor tillbaka rödsprängda.