Två meter bort gick  problemet. 
Nu var det dags, Hanna skulle få sin dom. Och det var sådär i väntans tider, som nervositeten slängde sig på mig. 
Om bara någon halv minut skulle jag sitta med resultatet i min hand.
Jag försökte se behärskad ut när läraren kom närmare, men inom mig var det storm.
Hon sträckte fram pappret, och allt jag ville var att hastigt riva åt mig pappret och kanske utbrista i ett vrål.

Men jag tog sansat pappret och bläddrade längst bak, liksom hafsade igenom provet.

76, 5 och ett starkt VG. 
I en lättnad och någon typ av alltid återkommande överraskning började jag skratta.
Varför blev aldrig bluffen, HANNA, påkommen?
Varför skulle jag sitta där med ett förbannat VG i handen, trots att jag inte läst igenom allt?
Snitt var 52 poäng, G var 50, det betyder att flera måste fått IG.
Hade dom inte läst någonting?
När jag satt där med ett VG och inte ens läst igenom allt?

Jag liksom förvånar mig själv varenda gång.
En skräckblandad förtjusning infinner sig med betyget, och jag kan inte förstå varför jag inte bara kan lära mig läsa i tid för att slipppa ångest och få sitta där med ett välförtjänta MVG?
Nej, jag är inte snygg.
Jag är så jävla snygg, just för att jag alltid har den där "turen", och för att människor alltid avundas mig den. 
Jag är inte värd den.
Men jag är faktiskt glad att jag har den.
Annars hade mitt liv varit lite med komplicerat.
Jag känner mig allt för väl, så därför är jag även förvånad inför varje gång nervositeten smyger sig på. 
Jag vet att jag aldrig suttit med ett IG, aldrig, kanske är det därför jag är nervös, för att jag är rädd att det en dag ska stå just IG, två stora feta bokstäver, I G, längst bak.

Men fram tills dess är jag glad, glad för att jag är så jävla bra helt enkelt.