Ihopkurad under handfatet satt en flicka, hennes hjärta slog hårt i hennes bröstkorg, liksom de knutna nävarna mot dörren. Hon blundade hårt, i ett tröstlöst försök att förflyktigas. Ilskna röster hetsade i kör där ute och inom den lilla flickan fanns inte mycket annat än uppgivenhet kvar. Att hon visste hur det låg till hade aldrig spelat någon roll. För vem lyssnade på ett stackars liten flickas ensamna röst? Hon hade inte rört deras saker, och hon hade inte förtjänat den behandlingen hon utsatts för i snart två veckors tid. Terrorn var outhärdig och den slutade inte.
Rädd och ensamnast i världen satt hon där och visste inte hur hon skulle få ett slut på det hela. Så hörde hon tunga steg närma sig och en grov röst eka. Hamrandet slutade tvärt och små snabba steg sprang snabbt bort från dörren.
Det var över, i alla fall för denna gången.
Senare den dagen fann hon sig själv stå skamset med böjd nacke och en tom blick ner i golvet. Framför henne stog två rasande mödrar och pockade hennes uppmärksamhet. Men de skrek inför döva öron. Flickan hade givit upp, för det fanns inte längre något att säga till sitt försvar.
Att anklagelserna aldrig ville ta slut, att de aldrig skulle förstå att det inte var hon som var boven i dramat. Att hennes små händer var fläckfria.
Morgonen där på låg hon tyst i sin säng, livrädd för vad dagen skulle bära i sitt sköte, trött på de hårda orden och de arga blickarna. Hon drog täcket över huvudet, och stannade så hela dagen.
Tyst. Rädd. Förtvivlad.
Ingen kunde förstå vad det handlade om, alldra minst hennes föräldrar som inte hade tiden att lyssna.
Dagar gick, och hennes frånvaro började göra sig uppmärksammad i skolan.
Så en dag tog hon sig mod och ork till att gå dit. Hon mötte inte en blick den dagen. I tystnad fortskred dagen, utan trakasserier. I flera dagar var hon satt som i ett vakuum, placerad utanför verkligheten och där gick hon. Tills det att det något hände. Något som hon för länge sedan förutsatt att det aldrig skulle inträffa.
En ursäkt.
En förklaring.
Men inget mer. Smärtan fick hon hantera själv.