En sammanhängande text, med mening, kanske lite rim, men först och främst reson, vore ju att föredra.
Men vart startar man när man inte vet vart början befinner sig?
Att jag aldrig lär mig någon som helst läxa har jag allt för många gånger lärt mig, och kanske är det den enda läxan jag någonsin faktiskt kommer till att lära mig. 
Skriva, det är något man borde ägna sig åt när de där fyndiga och intressanta tankarna formar sig.
Men säg, är det någonsin så?
Att man bara råkar sitta med laptopen i knät när man som bäst sitter på bussen och filosoferar över himmel och jord.

Jag brukar inte göra det.
Men sen är inte jag som andra människor.
Jag sitter inte här och påstår att jag är unik, för det, mina damer och herrar, är yttligare något jag lärt mig, att ordet unik, inte finner någon som helst plats i samma mening som människa. 
Människligheten är kort och gott "samma bajs, olika namn".

Det spelar ingen roll om du köper dina stinkande kläder på uff, eller om du gör det på den lyxigaste gatan i paris. 
Det finns alltid någon annan som också gör det.
Och i samma sekund som det sker, så är du inte längre unik.
Vad jag försöker säga är att du lika gärna nu kan sluta jaga en illusion.  

Men ärligt talat, om hoppet redan är ute, vad är det då som människa man bör jaga?
Varför inte vara precis som alla andra om det är det enda alternativet.
Villa, vovve och volvo?
Varför jaga, eller på eget bevåg erfara?
Det finns ju alltid någon som berättar för dig hur du bäst lever ditt liv.
Är inte det för festligt?

Frågan jag egentligen försöker ställa mig är att om samhällsidealen hade sett annorlunda ut nu, hade mitt val sätt annorlunda ut då?

Gjort är alltid gjort