En bitter bikt.

En genomrutten melankoli infann sig tidigare idag.
Jag känner mig så förbannat ful och värdelös på alla tänkbara plan.
Otillräcklig, tråkig, meningslös, osexig, ointressant.
Vedervärdig.
Hopplös.
Katastroftankarna hopar sig.
Stilla börjar jag hata mig själv.
Det eskalerar.
Hela min värld är totalt härsken.
Och jag är dess orsak.
Det skulle vara på sin plats med en panikattack.
Jag tänker på hur världen tränger sig på, hur andrummet blir mindre.
Men ingenting händer.
För egentligen, så är det ingenting som är fel.
Mer än det som försigår i kraniet.
Så med min dagliga dos av elände och sorg,
finner jag mig själv till synes glad.

Man kan lägga sig ner och grina.
Eller så kan man ge sig själv en regäl jävla käftsmäll och gå vidare.
Oftast, i en diskussion med sig själv, så kommer man inte fram till något som skulle kunna jämföras med en lösning.
Oftast blir det bara värre att prata med sig själv.
Upprepa samma gamla omständigheter, för sig själv.
Det är som dömt.

Men, idag, hatar jag mig själv, lite extra, bara för att få det gjort.
Låt stå.