Alltså . . . såhär ligger det till, jag är inte ett dugg intresserad, så jag vet inte varför jag håller på. Antar att jag inte har något bättre för mig. Antar att den avsaknad av känslor som allt det som hänt innan inneburit format mig till det jag är just nu. Någon som inte bryr sig. Någon som inte öppnar upp. Någon som bara är och letar efter någonting som någon låst in i djupa inre rum och kastat nyckeln till. Långt åt helvete.
Jag sa en gång, ibland kan det vara bra att vara vilsen, för ibland finns det ingen rak väg att gå. Jag vill inte kalla detta att vara vilsen, jag vill kalla det att inte vara alls.
Ibland kan jag känna för att gråta, men när jag försöker bejaka den känslan är det enda jag finner ett stort tomrum, ett stort ingenting.
Även om jag skulle finna nycklarna så kan stängda dörrar vara väldigt svåra att öppna om någon håller emot på andra sidan.
Låt oss för allt i världen hoppas att jag finner nyckeln och finner någon som är stark nog. Eller att jag själv blir så stark. Det hade nog varit bäst. Ensam är stark, ensam bör vara stark. Det är gott att kunna stå själv när nordanvinden ligger på som hårdast.
Men att ha någon att dela livets allra vackraste ögonblick med är någonting jag önskar mig. Tror jag. Jag tror, för jag vet ingenting riktigt säkert.