Det känns nästan lite jobbigt att behöva erkänna att för första gången sedan jag kom ner här till Skara så känner jag mig ensam, nästan lite övergiven. Och ledsen. Fan. Det skrämmer skiten ur mig. Tänk om det inte är övergående?
Vem är det som talar nu? Jo, det är pessimistiska-katastrofprofeten-Hanna. Yes. Hon är det. Det har på något sätt varit lite för bra för att vara sant allt det här. Lite för överväldigande. Så av inte bara en anledning så har det här nog varit den sämsta dagen i Skara hittils. Det har varit en jävligt pissig helg i största allmänhet, men idag har bara varit ett utdraget lidande, en oändlig väntan på att det såkallade eländet till dag skall vara till ända.
Jag sov riktigt jävla illa i natt också. Det är säkerligen en av anledningarna till denna avskredes dag. Vaknade klockan tre och hörde ordet "sausage" upprepas otaliga gånger i olika hastigheter (?) i huvudet. Somnade om efter någon timma och vaknade igen klockan halv sju. Varför vaknar man halv sju en söndag när man inte har något planerat? Jag vaknade på fel sida skulle man kunna säga.  

I morgon är det skola igen. Då blir det säkert bra igen. Hoppas jag.
Ni får då inte tro att jag inte gjort någonting och bara suttit och tyckt synd o mitt miserabla jag. Nej då. I fredags var jag över hos grannarna och roade mig. Och i lördags tvättade jag och storhandlade och tränade. Idag har jag städat och tränat och varit social med grannarna igen. Jag är väl bara sjukt uttråkad.
Post-tenta-depression?
Jag vet att luften har en tendens att gå ur mig efter något som innan det inträffat stressat upp mig.

I morgon väntar en ny vecka, men en ny kurs. På fredag drar jag upp till Stockholmo.
Städa stuga, kramas med familjen och flytta ner Trebbe står på agendan.