Vaknade utvilad och glad i morse.
Tittade ut genom fönstret och det var ett helt oroligt vackert skinande vårväder.
Jag ville ut, ut, ut.

Slet åt mig kameran och begav mig ut i den värmande solen.
Det blåste, men det gjorde liksom ingenting, för solen sken så varmt och fåglarna kvittrade så vackert.

Knäppte några kort för att sedan bara lägga mig på gräsmattan och lapa i mig av sköna strålar sol.
Där låg jag ett tag och tänkte på allt och ingenting och kom fram till att allt ändå inte är helvete och elände,
att i-landsproblemen kändes så långt bort bara för att solen log mot mig.

Jag och min dammiga gamla tramphäst ska nog ta en tur senare.
Trots en förkylning som inte vill ge med sig ska jag ut och röra lite på mig,
bara för att det är så fint där ute.
Bara för att jag kan.