Det är aldrig lätt att ta beslutet, eller vara en del av beslutet.
Och det är klart man tänker: "var det för tidigt, kunde vi väntat, kunde vi gjort mer?".
Det är väl där moralen tar över: "Är det rätt att låta honom lida mer?"
Jag har nog inte riktigt kunnat sluta tänka på det, inte ännu, och jag vet inte riktigt om bilden av att se honom somna in i min famn någonsin kommer blekna.
Det känns som mitt fel.
Det känns som att jag kunde gjort mer, att jag inte gjorde tillräckligt, att det är mitt fel att han var tvungen att dö.

I grund och botten är det ju fruktansvärt misskött, så är det bara.
Men var det från början mitt ansvar?

Han är inte det första fölet att stryka med, men det känns så fruktansvärt ledsamt, och det var nog ingen som var glad igår.
Det tar trots allt lite tid att bearbeta.
Trots att han "bara" var ett djur.

Jag blir ledsen när jag tänker på det, för jag inbillar mig att hade någon bara passat henne. vakat över fölningen så hade detta aldrig hänt, då kanske han hade varit som vilket friskt föl som helst, rusat omkring i hagen och ruskat på huvudet.
Men så är det inte, och så blev det inte.

Mamma häst har i alla fall lugnat ner sig, men hon tror nog att han ligger kvar där i boxen och väntar på henne.
Det gör han inte.
Snyft.

Jag kan älta detta hur länge som helst.
Men det är dags att lägga det bakom sig, blicka framåt med en erfarenhet rikare.

Nu är det dags att börja vaka på Bella.
Min sötnos.
Igår var det fortfarande bara genomskinlig vätska i juvret.
Men den kan som sagt komma när som helst.
Jag ser fram emot det.
Men jag är nervös, för det kan gå så fel. Men det hoppas jag att det inte gör ...