Att jag fastnat för deprimerande bajslåtar behöver nödvändigtvis inte betyda att jag är deprimerad. Jag sitter långt ifrån rakbladet. Tro mig. Jag är glad, för jag har hela magen full av kinamat.
Vem kan inte vara glad när man är på bristningsgränsen till att just brista. Nu har jag precis det där jag ville ha i det tidigare inlägget, fast med ett food framför. Är det att prata klarspråk?



Min visdom idag, är att man faktiskt bör rädas sina åldrande dagar.