En man upprymd av lycka gick längs med vägen. Men någonting fick hans lycka att komma på avvägar. Och kanske var det inte så konstigt. Natten, besmyckad av fullmånens dunkla sken, blev för ett ögonblick svartare än den svartaste av rymd. Ensam låg han där, medan kalla nävar slog hans anlete, och bort allt vad som skulle kunna kallas värdighet. Men inom honom växte vreden.
 - "Inte igen", och som från ingenstans kom kraften, den slog tillbaka. Hårt, utan skoning. Hans ögon svartnade, i takt med att slagen blev hårdare, mot ett underlag som allt mer tappade sin form.
Så slutligen, när ingenting fanns kvar, kvar av det som en gång förnedrat honom, upphörde hans slag, han ställde sig upp och gick där ifrån. Utan skuld, utan skam, och med sin värdighet kvar.