medan en del fällde träd och var macho, kände jag hur 30 årskrisen och celulit ångesten smög sig på, så jag tog saken i min ben och begav mig ut i skogen. åh, denna beslutsångest. (hör säkert 30 årskrisen till) skulle jag ta höger eller vänster. "vänster" tänkte jag, "och så springer jag en timma", jag spang, och sprang och ... sprang, slängde då och då ett getöga på ipoden för att kolla tiden. det kändes som om mina ben sprang långsammare och långsammare. jag fick gång på gång svänga in på snåriga, klaffsiga skogsstigar för att förlänga rutten, en timma var det sagt. väl hemma, slängde jag mig ner på vårat gruskammade golv och började stretcha, i'm too nyttig.

så, nu så här efteråt när man känner sig 45 år äldre och känner att en eldriven rullstol skulle sitta fint, så frågar man sig;
ÄR det verkligen så bra att motionera?