i helgen som var kom det där på tal igen. det där som jag så ogärna vill tala om. trots att det var så fruktansvärt länge sedan, snart 11 år sedan. men det ligger fortfarande och skaver. jag försöker att förtränga det. men nu och då kommer någon på det och då villl jag bara försvinna, bara gömma mig. jag har skrattats ut för det där, av hela min familj, och när de man känner för mest skrattar åt en så tar det alltid lite extra hårt, antar jag. jag förmodar väl även att bästa sättet att inte ha en sådan dålig relation till det hela är att bara berätta, säga som det är och erfara att det kanske inte är så farligt som jag fått det att framstå.

så, det som jag sprungit ifrån, den skam jag haft sedan 9 års ålder, är: hör och häpna, att när jag var 9 år gammal, så låg jag i badkaret hemma och tänkte att jag skulle exprimentera lite granna, med mitt utseende, och det beslut jag tog då, ångrar jag bittert allt sedan jag satte rakhyveln mot min arm... nä, så var det inte. jag tyckte bara att jag skulle fixa mina ögonbryn lite, med pappas rakhyvel, 9 år gammal, och ja, 5 minuter senare var det bara 2 st 0,5 cm tuffsar hår kvar av mina ögonbryn, "oj, jag tar lite till då". inte en bra effekt. jag såg ju att det inte riktigt blev som jag tänkt mig och i skam smög jag in i mitt rum och la mig, i hopp om att det skulle försvinna under natten. men redan morgonen där efter såg elin vad jag hade gjort, med ett flin på läpparna försökte hon fixa till det hela med maskara. oh,boy, vilka blickar jag fick i klassrummet samma dag. det kanske inte låter så alarmerande, men det har satt många djupa sår i mig, och så jag har förnekat det. men nu är det sagt, och nu vet alla som läser det här om det.

pust.

just nu velar jag mellan att trycka på "spara & publicera" eller ctrl+A+Delete. men, ärligt talat är jag trött på att springa från det där. så, here we go.