rya -

Det blev, vad vi i branchen kallar det: Amish drifting (undersök länken för att förstå vad jag pratar om) ute i skogen. I kurvorna när Bella galopperade som bäst gled vagnen i sidled och drog Bella med sig, som glatt svarade med att ta i lite extra.
Det är så löjligt tacksamt att köra Bella för hon verkar tycka att det är så skamlöst kul.

Nu har Trebbe som sagt lite vinterlov, så jag tog mig an uppgiften att dra av honom skorna. Det tog sin lilla tid, för visst är det så att när man faktiskt VILL att skorna ska av, ja då jävlar sitter de som berget. Lagen om alla tings jävlighet eller vad det nu heter.
Linus sa att han hade velat sett mig. Och tror mig, det hade han, för det finns få saker som verkar roa honom så mycket som när saker och ting inte riktigt går som lätt som jag tänkt det. Morr.

2012-12-09 @ 19:46:00 Permalink Smått och gott Säga vad man vill. (0) Trackbacks ()

Snö är som tystnad för själen.

Så kom vinternt. Snö över allt och det värmer mig. Paradoxalt men sant. Är det vinter ska det också vara vinter och inte någon halvslaskig halvmesyr. Jag har ingenting emot mörkret, inte egentligen för man anpassar sig till det, som med allt annat, men snön ljusar upp och lättar trycket över bröstet lite.

I torsdags var det tentamen i Djuromvårdnad vid sjukdomstillstånd II. Tentan var lite OFF fokus. Men jag antar att det inte går att förvänta sig något annat när hela kursen har varit snurrigare än oredan efter en tsunami. Jag brukar få ångest dagarna innan tentamen, men de var ingenting i jämförelse med den ångesten jag hade inför denna tentamen. Jag råkade boka in att vara funktionär på Stockholm international horsshow innan jag insett att det var den helgen jag hade behövt till plugg.

Så måndag, tisdag, onsdag var det vara att bita i det sura äpplet och plugga tills hjärnan runnit ut ur ena örat och magen stressskitit ut inävlorna.
I onsdags fick jag någon typ av panikångestattack. Satt och hyperventilerade vid köksbordet och skrek ut tårar över mina böcker medan hjärtat höll på att slå sig ur bröstkorgen. Men det gick över och då gick det att fylla på med ännu lite mer kunskap.

Tror jag klarade tentan. Tror. Den tron hör hemma med Gud i kyrkan, så det är väl bäst att jag går dit.

Till nästa gång ska jag ha lite bättre planering.

Idag hoppade jag båda hästarna. Trebbe och jag tog oss äntligen över oxern på 90, i vårt underdimentionerade ridhus. Trebbe blir lite övertagad när han får syn på hinder nu mera. Helt vild, jag har inte så mycket att säga till om men efter en kvart så är han trött och då är han så snäll så.

Nu ska han få sin välförtjänade vintervila, sedan är det dags i Januari igen och träna inför vårens första tävlingar.

Det är lustigt med Trebbe, för 90 cm känns inte högt att hoppa med honom. Det är inte högt, jag vet, men jag är höjdrädd på den ledden. Med Sessan och Bella kändes det högt. Trebbe tar knappt i.

Två veckor kvar sedan är det halvlek på utbildningen. I vår går vi inte så länge här nere i skara innan det är dags för praktik, so from here on så kommer tiden rasa iväg.

2012-12-08 @ 14:32:00 Permalink Smått och gott Säga vad man vill. (1) Trackbacks ()

Den sedvanliga tentaångesten.

2012-11-27 @ 20:29:18 Permalink Smått och gott Säga vad man vill. (3) Trackbacks ()

Ännu en.

2012-11-26 @ 23:54:00 Permalink Smått och gott Säga vad man vill. (1) Trackbacks ()

Tonerna i mitt hjärta

Jag har bloggat i närmare sex år och kan inte längre minnas om jag redan haft kommande samtalsämne på tal. I så fall blir det bara en förnyad genomgång av tutorial Hanna.
I en av mina gamla, inte ännu uppeldade, dagböcker sitter ett gratulationskort fastklistrat. Det beskriver mig nästan till punkt och pricka som person. Kräftan. En känslig person. Och läser man andra beskrivningar av hur kräftor är, så är de ibland kusligt lika mig:

Den typiska Kräftan är känslig, intuitiv och ömhjärtad - reserverad och avvaktande. Liksom de övriga vattentecknen är hon emotionell och sårbar till sin natur och upplever ofta en rädsla och osäkerhet inför att inte duga, att inte räcka till, varför Kräftan är starkt beroende av andras stöd och uppmuntran.

Osäkerheten och det stora trygghetsbehovet resulterar inte sällan i att hon blir osjälvständig och beroende av sina närmaste. Hemmet och familjen betyder mycket. Kräftan är i regel släktkär och angelägen om att hålla sina rötter vid liv.

Man brukar säga att Kräftan är barnet och föräldern i en och samma person. Här finns ett stort behov av att känna stöd och trygghet samtidigt som Kräftan själv gärna tar omhand. God inlevelseförmåga i andra människors livsbetingelser är kännetecknande, liksom en varm och omtänksam läggning.

Kräftan är pysslig, omhändertagande och mån om att man ska hålla ihop.

Behovet av att känna stöd och trygghet tar sig ofta uttryck i en tendens att klamra sig fast vid det historiska, det förflutna, till exempel barndomsminnen, gamla ägodelar och tonårsförälskelser. Denna romantiker är känd för att ha ett påfallande bra minne samt samlarintresse av något slag.
Karaktäristiskt för tecknet är även konstnärliga anlag, liksom intresse för kokkonsten.

I grund och botten är Kräftan mjuk och påverkbar men känsligheten och sårbarheten resulterar i att hon ibland sluter sig inom sitt skal, vilket kan göra det svårt för omgivningen att komma denna försynta natur riktigt inpå livet. Trots reservation och blyghet drömmer Kräftan om en plats i rampljuset - att bli omtyckt och uppmärksammad.

Med Månen som härskare blir Kräftan intuitiv, lyhörd och fantasifull och har en fenomenal förmåga att avläsa stämningar och känslolägen i omgivningen. Mottagligheten och lyhördheten resulterar emellertid i att sinnesstämningarna växlar snabbt.

Kräftan är en aning överkänslig och har en benägenhet att oroa sig och ängslas, med påföljd att hon är tämligen lättpåverkad och känslig för kritik. Att känna närhet, stöd och trygghet är livsnödvändigt för en Kräfta.

Eftersom denna yin-natur är en omtänksam person, som sätter känslorna i centrum, söker sig Kräftan vanligen till något människovårdande yrke, alternativt något kreativt verksamhetsområde där fantasin och skaparkraften kan komma till användning.
Fysiskt associeras tecknet med mage, bröst och livmoder.

Men nu var det ju inte direkt detta som det här som dagens inlägg skulle handla om. Utan min kärlek till musik. När jag var nio år önskade jag mig en cd med klassisk musik på till julklapp. När jag var nio år. Jag fick mig en cd med klassisk musik. Och när jag kom hem från skolan kunde det hända att jag satte igång cd-skivan i vardagsrummet och lade mig i soffan för att lyssna. Låg där och lät mig absorberas av tonerna till Beethoven och hans musikaliska kollegor. Musik kan stänga av mig helt.

Musik kan frambringa känslotillstånd i mig som jag för stunden inte annars känner.

Musik kan förstärka känslorna som redan finns i min kropp.

Musik förverkligar hela min existens.

Musik ger liv åt minnen.

Musik värmer mitt känslosamma väsen.

Ibland kan det kännas som att jag inte lever. Det kan vara när jag går från skolan, när jag är och handlar, när jag tittar på tv, när jag lagar mat, när jag går till sängs, när jag mockar, när jag bara är. Det känns som en kall vind plötsligt gör mig medveten om min blotta person. Att jag inte har någon som helst kontroll över tömmarna som styr mitt liv, min person, min existens. Att jag inte lever. Utan är ett tomt skal som rör sig över jordens yta i mina utdelade år.
Tänk er en film utan musik, utan ljudeffekter. Det blir en ganska tråkig och blek film. Mitt liv känns ganska ofta som en film utan musik. Så jag fyller mitt liv med musik. Jag lägger till ljudeffekter och filmmusik, livsmusik, till mitt liv, min film.
Många har nog sett mig med hörlurar över öronen. Det är så jag trivs bäst. I min värld, med min musik. Gör livet mer livfullt.
Det händer att när jag är ute och rider och ska galoppera väljer en dramatisk låt i lurarna bara för att förstärka känslan.

Det händer att när jag vill gråta sätter på en låt som gör mig ledsen. Det händer att när jag vill fylla kroppen med en viss känsla så drar jag igång en låt som implementerar den.

Och ibland. När jag vill åka tillbaka genom tid och rum så tar musiken mig dit.

Jag älskar att känna. Känna med hela kroppen. Även om det kan bli mig övermäktigt, så är det värt det. Värt att kunna känna så mycket.

Så jag lever. Även om det ibland inte känns som att jag gör det.

På farmors begravning spelade de Johann Sebastian Bash - Air på orgel. Det är en av de vackraste låtarna jag vet. Klassisk musik kan vara så lidelsefull och vacker att jag blir helt stum. På farmors begravning hade jag in i det längrst försökt att inte förtäras av den sorg som höll lokalen med järnhand.
Men när kantorn började spela fanns det ingen hejd på alla de ackumulerade känslor jag hade inom mig. Tonerna från orgeln startade ett vulkanutbrott av känslor. En känslomässig katalysator.

Lev mer. Känn mer. Var mer.

&amp;amp;amp;lt;/iframe&amp;amp;amp;amp;gt; &amp;amp;amp;lt;/iframe&amp;amp;amp;amp;gt;