"Farmor dog i natt. Elin" Så stod det i det sms jag fick från min syster i morse. Farmor är död. Mormor är död. Det är nu det händer. Det där man inte riktigt förstår men så väl vet om. Alla dör. Speciellt de som blivit gamla. Jag tror ärligt talat jag inte kan greppa döden. Jag förstår helt enkelt inte. Lika lite som jag kan förstå hur ett foster kan växa till i ett däggdjurs mage (eller för den delen varelser i ägg hos äggläggande djur) och komma ut som levande, tänkande, kännande varelser efter en tid. Det går inte in i mitt huvud. Jag reagerar, med att inte reagera. Det är min reaktion. 

Pappa var ledsen när jag hörde honom på telefon idag. Klart Pappa är ledsen, det var hans mamma som gick bort, man är alltid det blåögda lilla barn man en gång varit inför sina föräldrar, hur gammal man än blir. I alla fall jag. Och vem vill egentligen att det som en gång var det enda trygga i ens liv skall försvinna? Din stora förebild, källan till ditt liv. Det vill nog ingen. Så det är klart han var ledsen. Jag kommer nog också gråta när mina föräldrar går bort. Se där har vi något jag verkligen inte kan ta in. Det finns inte, även fast jag vet att deras tid - liksom min - oundvikligen tar slut här på jorden. Vi ska alla den vägen vandra.

 

Jag pratade även med min mor idag. Hon sa att hon och Elin med barn hade firat mormors födelsedag igår - farmor dog på mormors födelsedag. Och visst är det väl så att man - som mamma sa - inte firar att man blir äldre, utan att man faktiskt fötts, sin FÖDELSEdag. Så det firade att mormor fötts den 24 september för en herrans massa år sedan, för hade inte hon fötts, så hade inte heller vi (som jag och mamma och Elin och Siri och Leo och Elmer, och en hög med andra människor jag känner) funnits. Där har vi något att fira. 
Klyschigt att behöva säga det, men vi som tilldelats livet och allt underbart vi kan göra med det skall vara glada. Och det är jag. 

Farmor fick aldrig fira sin 90 års dag, hon hade bestämt vad hon skulle äta och allt, men hon röcks ifrån jordalivet lite tidigare än beräknat. Om döden någonsin kommer lägligt. 
Så den 5 oktober får vi i stället fira farmors födelsedag utan farmor. Vi firar den dagen hon kom hit till jorden, för face it, hade hon inte gjort det hade inte heller flera av oss funnits här.

 

Vila i frid Farmor. Nu är du med farfar igen. 

Denna bilden gillar jag även. Även om det länge har varit en bild som tillhört avdelningen - dåliga bilder - så när jag tittade på den idag älskade jag värmen i den. 

 

... så skulle jag tycka bättre om mig själv än vad jag gör.
Ibland är det något som spelar över mitt sunda förnuft. Skall jag ge det ett namn skall jag döpa det till Gargamel. Gargamel är innovativ men ganska så rejält dum i huvudet. Gargamel vill förvandla mig till guld - göra mig perfekt - Gargamel vill äta mig - trycka ner mig - men Gargamel vill framför allt förgöra mig. Gargamel är mitt kroppskomplex och Gargamel hatar mig. Men fick jag bestämma så skulle jag älska mig själv. Och det är inte en dag för sent. Kanske vill jag vara kvar som ett barn, kanske är jag rädd för att tappa kontrollen, kanske känner jag mig otillräcklig, kanske är jag bara rubbad. Oavsett anledning är jag trött på det faktum att jag inte bara kan acceptera det jag är, den jag blivit.
Så jag tänker såhär. Jag har massa bilder på mig själv. Alltså M I G och ingen annan. Jag söker inte en massa jävla sympati här, jag gör detta för mig själv, för att jag behöver det, för att jag är trött på att det gör mig dum i huvudet. Jag har i alla fall en massa bilder på mig själv. En del bilder gillar jag inte. En del bilder gillar jag. Om jag lägger ut dem och granskar dem för vad de är, JAG, bra, eller dåliga, men jag, så kanske jag kan börja acceptera mig själv. Bra eller dålig. Vi har alla dagar av varierande kvalitet. Det är hur vi tar dem som är det viktiga.
Idag är en bra dag. Och här är en bild av mig som jag personligen gillar.

 

Så idag hoppade vi uppsuttet för första gången. Och det gick precis så galant som allt annat gjort med den här hästen. 

 

Idag påväg till stallet var det P3's program Verkligheten på radion. Kvaliteten på detta program kan många gånger ifrågasättas. De har ett inslag där de ringer människor i någon randomiserad trappuppgång i Svea rike och helt sonika frågar vad respektive inneboende gör? Kvalitetsradio, det är det som pengarna du betalar för att få äga en TV går till. Så slå på P3 och njut.

I alla fall. I dagens upplaga av verkligeheten var det egentligen bara en som ville prata med den obehagliga profil till programledare som de valt att anställa. De flesta la bara på och en trodde att hon vara med i något humorprogram (vilket jag verkligen kan förstå efter att de frågat vilken färg hennes gardiner hade), men en kvinna som höll på att lägga sitt sjuka barn lät sig utfrågas. Hon fick frågan: "Vad är det bästa du varit med om i ditt liv?" Och kärringen drog till med: "När jag fick klä på min döda mormor i (sin favorit) chaneldräkt - gräddvit med guldknappar - och proppa en handväska full med cigaretter och ångestdämpande (eftersom mormodern rök som en bortsbindare och hade nerverna på utsidan) och slänga ner den i kistan bredvid henne". 
Jag kan ha uttryckt det lite mer ofint än hur hon lade fram det, men obeservera att detta var det B Ä S T A som hänt henne - i hela livet? Att hon klätt sin döda mormor. Det lät konstigt i mina öron. Men sen, vad är egentligen det bästa som hänt i mitt liv? Ja se där har vi en karamell jag får suga på ett tag. 

Ibland är det skönt att gå upp tidigt, sätta sig på sin (skeva) cykel, cykla en nio kilometer till stallet, fodra och släppa ut lite hästar, tömköra sin alldeles underbara treåring (som får hjärtat att dunka lite extra hårt), cykla hem igen och äta frukost med sin fru.

Ett säkert tecken på att du börjat finna tycke för en annan människa på ett annat plan än bara ren och kär vänskap är den där känslan av du börjar känna dig knäpp. En krypande känsla i hela kroppen. En typ av separationsångest som du annars endast uppmärksammat hos djur. Kanske en osäker hund som när du kommer hem efter arbetsdagens slut tuggat sig halvvägs igenom en  vägg och malt ner ett par lådhandtag. Du känner dig inte långt ifrån att verkställa samma handling. 
Du finner dig själv skrikandes i sängbolstret, högt och utan tid för andrum. 
En bubblande känsla som inte går att kontrollera. Det kanske det är därför det kallas att ha fjärilar i magen? Där fjärilarna symboliserar yra nykläckta känslor som inte går att kontrollera, eller i fjärilarnas fall inte går att fånga ens med hov. Det är en enda oreda av färgglada vingar som förirrat blockerar din syn för resterande del av världen. När man är kär är det som att gå i en tunnel. Tunnelseende. Skygglappar på eftersom allt annat är ovesäntligt. Typiskt dåligt när man faktiskt har åtagit sig andra uppgifter i livet t ex plugga. 
Och jag som precis kommit på att det här med kärleksförhållanden inte är något för mig. Jag som precis kommit på att ensam är stark och allt det där. Jag som precis tyglat mina egna känslor in för allt.
Det är väl som det sägs, när man minst anar . . . där man minst anar.  

Nu kanske ni tror att jag är missnöjd över situationen som den är nu, och det kanske jag även är. Till viss del. För nu när jag fått smaka på den där delen av kakan där jag har kontroll över mig själv så blir jag nästan yr när jag måste tugga i mig den delen som får min mark att erodera. 
Fast, jag måste säga att jag, genom de motgångar som passerat, blivit stark och på något vis inte låter mig dränkas i mitt eget hav av okontrollerade känslor - som jag gjorde förut. Så, visst fan är jag nöjd. Nöjd eftersom en drygblyg rödhårig kille från Vallentuna lyckats springa ifatt mig. Och vet ni, han gör mig glad. Bara glad. Om än något knäpp, fast på ett knäppt bra sätt. 

Konstiga drömmar, koffeinförgiftning, saknad, avgiftning och sönderspelad musik. Det märks att insparksveckan är över för ettorna och att plugget dragit igång på riktigt, även om inte jag är där riktigt ännu. Idag har varit en T U N G dag trots att jag inte dragit särskilt många barr till skolstacken. Jag är bara så T R Ö T T, kanske mest för att jag inte kommit i ordning ännu. Inte riktigt ännu.

 

Jag håller på att spela sönder en låt. Någonstans igår när jag satt som bäst och somnade över någon påtvingad artikel lyssnade jag på psalmer. Psalmer? Och börjar man få för sig att göra annat än att plugga har man snart irrat bort sig på spotifys nya funktion - related artists. Helen Sjöholm - Du måste finnas får mig snart att spy. JAG SPRANG TILL HELEN SJÖHOLM DU MÅSTE FINNAS?! Har jag sprungit och blivit religiös eller vad är det frågan om? Jag ryser, jag gråter och jag kräks lite granna på den där låten. Jag har ju för i h-lvete inte ens sett kristina från duvemåla?

 

Anyhow. Studenter bryter ihop när studenter är trötta. Så studenter har nog över lag mycket sämre humor än vanligt folk. Dagens outfit var en fråga i huruvida jag skulle springa i:

1. Hästhuvud (risk för syrebrist)

 

2. Glasögon (mer korrekt bågar = inga glas) och slöja.

 

Men det blev en helt alldaglig springoutfit eftersom syrebrist och död var alldeles för stor risk på outfit nummer 1 och möhippaförvirring på outfit nummer 2. Men två trötta studenter hade i alla fall två minuter av gott skratt = två minuter på livslängdskontot.

Solen skiner. Tränger sig in genom halvstängda persienner

vilka målar skuggor på oss. Ett leende tar sig hela vägen in

i mitt hjärta från dina välformade läppar. Ögonen glittrar. 
Dina ögon glittrar i avspegligen i mina. Vi ler. 
Vi ler för att vi är glada. Nu är det enkelt att leva igen. 
Luften lätt att andas. Solen skiner på oss genom öppna 

fönster, nu när vi öppnat dem. 

 

Trebbe har inte kopplat att han inte har några testiklar, fortarande. Han verkar inte heller ha kopplat att Bella är hans mamma, eller så går han bara igång på det där med incest. Trebbe och Bella går inte i samma hage här i Skara, vilket är bra ur många synvinklar som jag inte tänker vinkla fram här, men så idag när jag och Annikki skulle skritta ut började Trebbe "hingsta upp sig" när han fick syn på Bella så jag tänkte att det var bäst att de två fick hälsa på varandra innan hon skulle kasta upp mig. Han kröker nacken, brummar lite och halar fram lemmen. INTE OKEJ? Nej det tyckte inte jag heller, så jag klappa till han i buken och bad han "dra in kuken!". 

Det blev inte mer dramatiskt än så, Annikki kastade upp mig och så red vi ut. Jag har inte suttit på min treåring sedan ... maj? och han gick snällt på som han inte gjort annat. Sa jag att vi red barbacka?

Du vet helt enkelt att du lyckats med inridningen när du kan skritta ut barbacka på din treåring tre månader senare. 

Jag har saknat Trebbelur fillur. 

 

Snål-ove får bassning på skoningen fram på min häst. 

Annikki ligger bakom mig i min säng och flåsar. Hon har-  redan - dragit på sig lappsjukan, vilken enligt wikipediadefinition: "En person som fått lappsjuka känner ett starkt panikartat begär av socialt umgänge vilket gör att personen i fråga känner sig instängd." enklast botas genom att träffa folk, så vi får väl försöka ge oss ut i skara och träffa lite folk. Vad var det Gunde sa? I N G E N T I N G är omöjligt!

105 mil med bil och släp och jag är på plats i Skara med två hästar. Sitter i mitt rum i Annikkis och min fina hyresrätt. Så var sommarlovet över, tillbaka till min verklighet med prestationsångest över studier, för lite pengar och, och vad mer? Jo, ett distansförhållande nu mera. Jag har blivit med pojkvän och har lite svårt att acceptera detta faktum, jag har glömt bort hur det är att vara glad, så till den milda grad att jag måste ifrågasätta det minst en gång dagligen. Det är alltså såhär det ska kännas? Men underbart är kort, för när jag äntligen börjat uppskatta det hela så flyttar jag 35 mil bort. Aldrig är man väl riktigt nöjd, för hur skulle det se ut? 
Så, sommaren, vad har hänt sedan Linus <3?

Jag har jobbat, mjölkat kor, burit hö, gjort nya kor, slitit i mitt anletes svett i silon, ridit, tävlat, kört en massa badtunna (läs Bella). Men mest har jag varit med Linus, bunkrat upp in för hösten skulle jag vilja kalla det. Sparat känslan i små glasburkar som jag satt fina etiketter på och lagt i källaren för att kunna ta upp till mörka ensamna höstdagar. 
Fast vänta nu, här om sistens när jag var på Åland och hälsade på min goda väninna Anna-Linnea så snubblade jag över ett youtube-klipp som jag tycker summerar min sommar bokstavligt talat:

Ta bort kjolen och huklet och ni har mig denna sommaren. Det finns (nästan) inget mer frustrerande än när korna bestämt sig för att stanna på betet i stället för att komma in och bli mjölkade. Då står man där och skriker  till det att man svimmar och grannarna börjar ringa djurskyddsmyndigheten, och till vilken nytta? Ingen lyssnar. 

Jag har kass humor. Isolera mig i en ladugård, låt mig gå upp halv fem fem dagar i veckan och inte ha något annat att prata med än kor och detta är resultatet ... 



Kanske mest intressant i sammanhanget var att min veterinärpraktikant, helt seriöst, frågade om Selma (till prickiga) hade blivit biten av insekter? Äh, ja, jag står med hakan lika långt neddragen i golvet som ni. 

 

Anyhow. Det kommer med största sannolikhet ploppa upp mer saker i min skalle vart eftersom tiden går. Nu är jag 100% hjärndöd efter alldeles för mycket bilåkande och möbelsläp och ett halvt glas rödvin så jag vet knappt vad jag heter. 

Men en sak vet jag, och det är att jag är förändrad, på gott. Inget ont här. 

 

Så var min Falsterbooskuld tagen, den med. Jag har träningsvärk i magen så mycket jag skrattat. Jag tror på fullaste allvar att denna helgen givit mig säkert 30 extra år att leva. Ett gott skratt förlänger livet och jag har haft fler hysteriskt goda skratt under falsterbodagarna än under hela mitt nu mera 25 åriga liv. Dagarnas ämne var ni-vet-han-i-solsidan-Ove. Den snåla ruggigt osmickrande flintgubben? Ja han. Vi kom fram till att Tobbe, ett kärt barn med många namn, var kusligt lik vår älskade solsidan-karaktär, inte bara till utseendet, utan även till sättet (bara överdrivet till en viss del). Och vi drev med det där tills det att ingen av oss kunde stå upprätt eftersom magmuskulaturen krampade så häftigt i skrattattackerna. Det var inte bara våra smilband som fick sig en sträckare utan även de människor som stod tillräckligt nära för att höra. Interna skämt kan inte (med rättvisa) tas upp inför dem som inte var där, så jag undviker att prata mer om ämnet. Men var så goda att avnjuta bilderna nedan. De är bleka i sin uppenbarelse i jämförelse med det vi upplevde, men bättre än ingenting. Spännande omhoppning, tur med vädret, god mat och framför allt gott sällskap. Jag hade en toppenhelg och tänker garanterat ta mig dit nästa år.  

 

 

Jag måste såhär i förbifarten nämna att tävlingen som var den 1 juli gick mer än gallant! Jag tog mig i kragen och startade båda klasserna och vi gick nolla i både 95 cm och debutanten på 105 cm. Sessan äger! 

Bella blev placerad 7 av 35 starter (totalt 9 placerade) i 95 och fick ett stop i 105. Allt som allt är vi sjukt nöjda. 

 

Tills nästa gång, njut av solen så länge den varar!

.. mest hela tiden och alldeles för mycket som det är just nu så skiner solen i mitt hjärta och sinne. Till helgen är det tävling för Sessan och Bella igen. Jag startar Sessan och Camilla Bella. Järfälla står på tur. Klippet är från förrförra helgen på hölö då jag och Sessan debuterade 95 cm med ett nedslag. Tycker inte att jag kan klaga när jag dessutom endast hoppat henne 1½ gång sedan september förra året. Faktum är att jag är barnsligt stolt! 

Igår var en sjukt kul dag! De var här och filmade från kanal 5 inför programmet "Mitt liv är ett skämt" som skall sändas i höst. Richard Olsson larvade sig i röda snickarbyxor och knallblå gymnastikskor. Jag guidade runt honom i ladugården och visade honom hur man mockar skit, matar kalvar och ropar på korna. Mycket underhållande, så även jag kommer få mina femton minuter av kändisskap. Fuck yeah! Måste säga att Kristoffer Appelquist är en riktig lustigkurre.

 

Och till dig, till alla er som följt mig genom åren. Jag trodde aldrig jag skulle kunna få säga detta, men det sista av honom, av dig har äntligen och låt mig få säga det en gång till Ä N T L I G E N runnit ur mig. Känslan var enorm. Nu har jag livet framför mig igen.

Så njut gott folk, det gjorde jag, jag grät för ja, det väckte de känslorna inom mig.

p.s. bör tilläggas att jag på hemvägen kände exakt hur blöt och kall jag var, så det var en ganska otrevlig resa från globen ut till lovö.