Det är jobbigt att ha känslan att vilja åka hem när man är hemma.

Det kan nästan kännas lite ogreppbart att jag nu ska ut på praktik. Alla teoretiska kurser för årkurs två är tillända. Jag har klarat alla tentor, inklusive de praktiska provet. BRAVO till mig.

Nu har vi börjat två nya kurser. Vårdhygien 2 och kommunikation och rådgivning inom djuromvårdnad. Förstnämd låter ju bättre än vad den hittills visat prov på. Igår hade vi en mycket bisarr föreläsning med en kvinna från Getinge. Ett VÄRLDSOMSPÄNNANDE företag inom vårdhygien? Autoklaver och diskdesinfektorer och sterilcentraler och diskmaskiner och diskmaskiner och ... INTE diskmaskiner? diskDESINFEKTOR var det. Hon stog och malde på om helt, för oss, ovidkommande saker. Hon berättade tillexempel ingående om en av världens största sterilcentral i kuwait? Att de beställt 36 packbord? Varför lägger jag ens detta på minnet?

Kruxet med att ha en föreläsare som blandar ett sammelsurium av viktiga och oviktiga saker är att man till slut faktiskt slutar lyssna och missar även det som kan tänkas vara viktigt, sådant jag BORDE lägga på minnet, men helt missar i den igenväxta snårskog av olustiga anekdoter. Det är inte roligt att höra en främmande kvinna säga att hennes bestickkorg i diskmaskinen hemma är en "tragisk historia" eftersom den är överfylld och överfyllda diskinfektorer är tydligen INTE okej?

Vad jag försöker säga är att kvinnan vi haft pladdrandes framför oss igår (i över fyra timmar) och idag (lyckligtvis bara en timma) är ett lysande exemplar av en typiskt urusel föreläsare. Sorry. Ta det inte personligt, but you better look around after a new job (elva år inom branschen har satt sina luggslitna spår). 

 

Vad som slutligen satte punkt på föreläsningen var när Annikki (som sov sig igenom halva föreläsningen) skickade ett sms till mig och viskar: "läs det inte nu". Jag läste det i alla fall: "vet hon ens vad vi läser till? Jag tror hon försöker sälja på oss diskmaskiner .. " (förlåt förlåt, DISKDESINFEKTORER).

Sedan satt jag framstupa över bordet och försökte kväva det gapskrattanfall som besuttit min kropp. Jag torkade tårar och rinnande mascara, längst fram i klassrummet där föreläsaren försökte knyta ihop säcken till den, för henne, säkert lyckade föreläsningen. 

 

Så vad jag minns jag efter fem timmar föreläsning? Jo, att en av världens största sterilcentraler finns i kuwait. Att de beställde 36 packbord och att kvinnans, vars namn jag inte minns, bestickkorg är en tragisk historia och att du måste stänga diskdesinfektorn (prototypen de installerat på KTC) med våld. Kommer jag säkert ha väldigt mycket använding av i mitt yrke som djursjukskötare. Eller?

 

Appropå djursjukskötare så har jag fått sommarjobb. Jag har inte tackat ja än eftersom jag ska på två intervjuer nu på måndag. Men med det beskedet i min bakfick kan jag pressa de jag ska på intervju hos. Man är inte fulare än vad man gör sig. 

 

Hästen var fin i skogen idag. Solen sken och snön låg kall på backen. Fåglarna kvittrade bland granarna. Fick nästan lite vårkänning, så idag har varit en bra dag. 

 

.. en slank han upp ur diket. Nu är jag tillbaka igen. Mentalt och rätt kroppsligt också. Tenta #2 avklarad sedan i fredags, tror till och med att jag ska vara godkänd! Anyhow. Idag åkte jag och Trebbe på vår första pay&jump, och en eftermiddag senare så hade vi klarat av två rundor felfritt! Det gjorde liksom ingenting att han gick omkring och skrek som en hingst på parkeringen för det han kom dit för att göra skötte han alldeles utmärkt! 

Titta på filmen så kan ni själva se hur det gick. 

 

 

Största möjliga tystnad. Nu kör vi. 

Hur var det nu? Var det alfa2-adrenoreceptor-agonsiter som initalt höjde hjärtfrekvensen?

Det jag inte kan nu, är inte värt att veta, eller vad är det man brukar säga?

Men om du vill att jag ska bry mig, du anonyma sate som sitter på lidingö och tror dig vara osynlig, så, snälla!, sluta vara anonym!

Det är verkligen jättefint av dig att dela med dig av dina fruktansvärda erfarenheter av de djursjukhus du drar upp.

Men din anonymitet gör tyvärr att jag inte kan ta dina ord det minsta seriöst. 

Ta det med dem, och inte med mig! TACK. 

 

Hjärnkontoret på annan ort. Åter igen fredag eftermiddag den 22 februari. 

 

 

 

Det är en ganska adekvat fråga man kan ställa sig efter dagens tumult i stallet. 

Jag och Annikki red ute i en av sommarhagarna, och Trebbe hade verkligen gått fint, jag var nästan euforisk eftersom det kändes som att vi tagit ett stort kliv åt rätt håll i galoppen. Jag skulle precis rida till ridhuset för att ta hoppa ett hinder eller två när jag hör hur Annikki börjar ojja sig. 

Borta vid Myrverken huset ser jag hur kvinnan i grannstallet åker efter sin unghäst i ett par linor. Noll kontroll skulle man kunna säga. Häster ser helt panikslagen ut och rätt vad det är så flyger kvinnan åt helvete och unghästen, som har en kälke efter sig (?!) drar iväg i världens sken mot vårt stall. 

Jag känner hur Trebbe fryser under mig. Verkligen F R Y S E R (ingen häst hemma längre). Så jag slänger mig av, och Annikki lika så. Så vi halvspringer bort mot stallet. Trebbe går mest uppåt och skriker. Bakom ridhuset ser jag hur unghästen, fortfarande med kälken efter sig, sprungit  IN I valackhagen. Skenar in i skogen, upp i hagen och tillbaka ut förbi gödselstacken. Jag tar mig in i stallet med Trebbe men möter det skenande ekipaget i dörren! Den skenar in, på den ungefär 1,5 meter breda gången där jag och Trebbe står. Jag hinner tänka att jag ska trycka upp Trebbe mot väggen så han inte får kälken på sig, men han får total panik och hoppar ÖVER kälken ut genom dörren, med mig hängandes efter. Jag fälls av kälken och flyger i en båge ut genom dörren och landar på mitt knä. Släpper Trebbe som jag ser skena iväg bakom ridhuset. Jag släpper honom för en sekund och springer in i stallet. Då gick det inte riktigt att stå på benen. De skakade skulle man kunna kalla det. Jag får tag i ungstoet som sprungit in i väggen i gången och står likaså hon och skakar. Jag ber Annikki leta upp Trebbe eftersom mina ben inte gick att stå på.

I samma sekund kom ägaren till unghästen in genom stallet och hon hjälper till att få av skacklarna och kälken.

Jag lindar om mitt knä som fått sig en ordentlig stöt, men verkar okej ändå.

 

En fråga, vem fa-an försöker köra in sin häst SJÄLV med en ranglig kälke som UPPENBARLIGEN inte går att sitta i (vilket det kom fram att hon hade gjort). Jag tror hon ångrar sig bittert nu  i efterhand och man kan ju bara hoppas att hon inte gör om det. 

Jag menar, det var ju bara TUR att ingen kom till skada. Jag blir kallsvettig när jag tänker på hur illa Trebbe skulle kunnat skada sig när hon kom inskenandes i gången?

 

Jävla röta helt enkelt. 

 

Så, nu när adrenalinpåslaget har lagt sig har jag en blåskimrande svullnad öven på underarmen och ska försöka plugga ett par timmar till idag. 

 

 

 

Jag måste ge Nathalie (och min bror) en hyllning för denna låten. 
Den är bra på så många plan. 
Och när jag satt här, som mest försjunken i plugg och ännu en släng av tentaångest så spelades denna låten på min dator och den ryckte upp mig. 

Riktigt upplyftande låt. Bra text.