Musik påverkar mig känslosamt. Det har jag säkert redan sagt någon gång under dessa snart fem åren. Och den här låten gör mig glad, men jag fylls också av lite vemod. Men mest känner jag mig sprallig. Den är barnsligt söt på något vis. Men va fan, nog pratat och döm själva.

Jag har inte så många vänner, hur många få vänner nu än är så är Jill den av mina vänner som med största sannolikhet får mig att skratta mest. Jill är så otroligt rolig och spontan. God damn girl, you're awesome! 
Jill kom alltså på besök igår.

Först var hon med mig ut i ladugården. Jag får som rampfeber när jag har någon med mig i ladugården, eftersom för mig så är ladugården och djuren bara vardag och inget roligt och speciellt alls. Och när man har den känslan i kroppen känner man sig nästan tvingad och visa upp något extra, typ en show? 
Men sanningen är den att för det som haft den äran att få roa sig med mig när jag jobbar så är det allt annat än vanligt. "Vanliga människor" sitter på kontor och blippar varor i kassan och klipper gräsmattor och ja, vad det nu än kan tänkas vara. Medan jag gör något som i andras ögon redan är rena rama cirkusföreställningen. Och jag är clownen. 
Jag skrapar skit, klämmer på spenar, gräver i korövar .. listan kan göras lång. 
Igår blev det dock lite show för Jill. 
Jag fick smaka på den skitiga båspallen. Bokstavligt talat. Selma sprarkade ner mig rätt i dyngan. Och lämnade märken från sina klövar på väl utvalda delar av min kropp. Skönt. Mycket skönt. 
Jag önskade nästan att ingen stod och såg på för det är med skam i kroppen man gör illa sig på det där viset. Fast det hade varit roligt att ha haft det på film. också. Fast, nej. Eller. Jo. 

Efter ladugården sprang och jag Jill. 
Jag kände mig som en marathonlöpare, för en gång skull. Till skillnad från i söndags när jag snarare släpade mig fram än sprang. Det måste ha varit en tragisk syn. 

Vi red också. Jag och Jill. I smyg. Och Jill ramlade av. Men Jill var helt sjukt modig. Vi red, i bäck mörker, travade, galopperade och hoppade diken. Men Jill lät helt sjukt glad i alla fall. Och trots att hon ramlade av kastade hon sig upp igen fast än att hästen kastade sig iväg samtidigt. Jag bara skrattade. Skadeglädje eller vad? Jill, the cowboy. Det finns stunder i livet som man önskade att man hade en filmkamera fastmonterad i skallen så att alla andra kunde se de sjuka saker man själv ser ibland.

Jag kommer sakna Jill och en massa andra människor också för den delen när jag drar till Skara. 
Men det är ju inte som att jag dör eller så. Eller någon annan för den delen. Eller, jo, människor dör hela tiden. Men jag hoppas att de människor jag vill umås med håller sig vid liv så till pass att jag kan kommar och hälsa på dem då och då. Komma hem igen.

Varför vill Tjejer ha killar som inte bryr sig och killar ha tjejer som de måste spela teater för? Är det så det ska vara? Oärligt? Ursäkta mig, men jag förstår faktiskt ingenting. Det kanske är så det ÄR, men är det så vi vill ha det?
Är killar så desperata och tjejer så ytliga?
Passar man inte ihop så passar man inte ihop? Eller? Många frågetecken här. Om det nu bara är ligga man vill, vilket kan vara en helt legitim ursäkt att få en kvinna på fall, så kan man väl vara ärlig med det?
Det är inte en genialisk låt i mina öron, det är en dålig låt som tar upp ett tragiskt fenomen i vår kultur. Kalla mig gammalmodig. Men jag tror att man kan hitta någon man faktiskt VILL vara med. Som man inte behöver ljuga för. Som man kan tänka sig att leva med resten av livet om det vill sig så, och som man bryr sig om . . . Punkt slut.

Det är mycket som händer just nu. Inte bara svält och krig och den vanliga dyngan i världen som jag blundar för, eftersom det annars skulle kväva mig.
Jag har startar två debutant fälttävlan med Sessan. Den ena gick betydligt mycket bättre än den andra även om det inte räckte riktigt hela vägen i terrängen för att kvala till Breeders Trophy som var planen. Men det är Breeders nästa år också, då är det bara att köra på dubbelt så hårt.

Jag är hundvakt. Åt stackars Alfons. Alfons ger dig den där blicken som får dig att tycka synd om honom HELA tiden. Jag tycker synd om Alfons hela tiden. Han äter knappt, även om han råkar vara en hejare på att trycka i sig en jävla massa potatis (?). Sedan i söndags när han kom hit har han säkert ätit över ett kilo potatis. Bra att han äter något. Smör äter han också. Och skinka. Hundmat, jora, när INGEN ser på. Alltså medan jag ligger och sover. Knas. Nu när jag läser igenom texten igen så låter det ju faktiskt som att han äter en hel del. Men när du tittar på Alfons kan man inte tro att han äter något alls. Men han är rätt söt ändå.

På lördag är det spritfest hemma hos mig och min fru. Det blev aldrig någon riktigt inflyttningsfest, så nu ska vi ha en PRE-utflyttningsfest som någon slags kompensation. Jo, vi har sagt upp kontraktet. Inte bara för att det varit ett elände med inkompetenta polacker som försökt renovera olika delar av huset, i synnerhet toaletten, utan för att jag ska flytta till Skara. Just det Skara. Jag vet knappt vart det ligger, har aldrig varit där, har inte sett hur jag ska bo. Kom inte in på veterinär i år heller, så just nu nöjer jag mig med next best thing: Djursjukskötare. Jag är ganska förväntansfull. Så snart drar jag och Trebbe till Skara och Sessan åker till Adelsö där min moster ska vidareutbilda henne i dressyr efter hennes välförtjänta vila.

Hade som vanligt storslagna idéer om hur den är texten skulle se ut. Hade massa att skriva men det blir vidbränd omelett som vanligt. Så ni får nöja er med en film som avslut.
Jag och Sessan på Runsten förra helgen.

Enjoy.