Jag sov tre underbara timmar i natt. Underbara timmar I tell you. Jag tror ta mig fan judarna sov bättre i Auschwitz. Det duger att sova i soffan, men det är allt annat än någon skönhetssömn. Min lillebror säger att jag ser ut som ett vandrande lik. Vackert. Ett vackert vandrande lik? Knappt det.
Igår for Alfons hem och jag måste blivit van vid att ha den lilla gynnaren huttrandes i knävecket för jag vaknade av och an och undrade vart hunden var någonstans. Great, jag hade tre timmar på mig att återställa energin och det jag oroar mig för är vart hunden som sedan flera timmar tillbaka dragit till Växjö.

Nu tappade jag allt igen.

Idag åker halva ladugården till slakt. Nästan. Men det fylls på snart igen.
I alla fall. Jag och min syster har helt olika sätt att hantera det där med att djur ska dö på. Och ingen av dem är väl mer rätt än den andra. Systra mi blir lite blödig och sentimental och vill väl helst inte att det ska ske. Medan jag kör på mitt "alla ska dö", "hon har haft ett bra liv", "det är hennes/hans tur", "Det finns absolut ingen anledning att ha kvar det här kreaturet" - jag-har-inga-känslor-i-min-kropp - stuket.
Det blir krock när jag och syster är i ladugården samtidigt när slaktdagen kommit. Elin går runt och tycker det är jobbigt och liksom smittar av det på mig. Jag blir ännu mer anti och försöker lägga på den stenhårda fasaden. Tänk dig effekten som uppkommer när du tittar i tuppens ögon sekundrarna innan du skär halsen av den tänker: "Naaaw, så söt han är, där sitter han ovetandes placerad i min famn och tittar på mig med sina stora fuktiga tuppögon och ... "
Kanske inte direkt så men ni fattar. Man kan inte börja tänka på hur mycket man älskar dem och hur synd det är behöva att beröva dem från deras liv när det är dags. Det funkar inte för mig. Det gör inte det. Jag ber rätt och slätt syster vara tyst. Och så lämnar vi det där. Båda vet, ingen säger något. Vi får hantera det jobbiga för oss själva i tystnad.

Nu väntar resten av dagen.
So lång fuckers.