Den roligaste dagen i mitt liv.

Igår kom Jill på besök. Världens roligaste Jill.
Jag har inte så många vänner, hur många få vänner nu än är så är Jill den av mina vänner som med största sannolikhet får mig att skratta mest. Jill är så otroligt rolig och spontan. God damn girl, you're awesome! 
Jill kom alltså på besök igår.
Först var hon med mig ut i ladugården. Jag får som rampfeber när jag har någon med mig i ladugården, eftersom för mig så är ladugården och djuren bara vardag och inget roligt och speciellt alls. Och när man har den känslan i kroppen känner man sig nästan tvingad och visa upp något extra, typ en show? 
Men sanningen är den att för det som haft den äran att få roa sig med mig när jag jobbar så är det allt annat än vanligt. "Vanliga människor" sitter på kontor och blippar varor i kassan och klipper gräsmattor och ja, vad det nu än kan tänkas vara. Medan jag gör något som i andras ögon redan är rena rama cirkusföreställningen. Och jag är clownen. 
Jag skrapar skit, klämmer på spenar, gräver i korövar .. listan kan göras lång. 
Igår blev det dock lite show för Jill. 
Jag fick smaka på den skitiga båspallen. Bokstavligt talat. Selma sprarkade ner mig rätt i dyngan. Och lämnade märken från sina klövar på väl utvalda delar av min kropp. Skönt. Mycket skönt. 
Jag önskade nästan att ingen stod och såg på för det är med skam i kroppen man gör illa sig på det där viset. Fast det hade varit roligt att ha haft det på film. också. Fast, nej. Eller. Jo. 

Efter ladugården sprang och jag Jill. 
Jag kände mig som en marathonlöpare, för en gång skull. Till skillnad från i söndags när jag snarare släpade mig fram än sprang. Det måste ha varit en tragisk syn. 

Vi red också. Jag och Jill. I smyg. Och Jill ramlade av. Men Jill var helt sjukt modig. Vi red, i bäck mörker, travade, galopperade och hoppade diken. Men Jill lät helt sjukt glad i alla fall. Och trots att hon ramlade av kastade hon sig upp igen fast än att hästen kastade sig iväg samtidigt. Jag bara skrattade. Skadeglädje eller vad? Jill, the cowboy. Det finns stunder i livet som man önskade att man hade en filmkamera fastmonterad i skallen så att alla andra kunde se de sjuka saker man själv ser ibland.

Jag kommer sakna Jill och en massa andra människor också för den delen när jag drar till Skara. 
Men det är ju inte som att jag dör eller så. Eller någon annan för den delen. Eller, jo, människor dör hela tiden. Men jag hoppas att de människor jag vill umås med håller sig vid liv så till pass att jag kan kommar och hälsa på dem då och då. Komma hem igen.

Men shit!

Var det allt ni kunde komma med?


Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Vem är du? (vem är jag, velande charader):
Kryssa här

E-postadress:

URL:

I denna ruta finns det plats för just dina åsikter:

Trackback