Jag har precis sett filmen kokvinnorna. Och jag reagerade på den som jag reagerar på saker som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Jag skrattade, men i skrattet fanns det vemod. Så fort, jag tror hon hette Britt, uppenbarade sig kunde jag inte hålla det inne. Och alla som sett filmen vet med största sannolikhet precis vad jag snackar om. Jag ville först likna henne vid en vinkelhake men min medsittare fann fällkniv mer passande. Och det är verkligen helt sinnessjukt hur hon tar sig fram. "Jag borde börjat gå mer upprätt från början .. " No shit? Stackaren hade vid någon incident i relativt unga år brutit ryggen, eller bäckenet eller någon annan upprätthållande del av kroppen och låtit tyngdkraften ta över efter det. Och ja, hon släpade sig fram som någon slags schweizerkniv, fast utan alla de bra funktionerna.

Det hela blev en blandning mellan den bästa sommaren och the ring.

En gripande, lite motsägelsefull och ledsam film.
Helt klart sevärd.

Jag föreställde mig hur man skulle visa den för nyinkomna invandrare och säga: "Välkommen till Sverige" efteråt.
Undrar hur majoriteten skulle reagerat?
De skulle ges en ganska avlägsen bild från den som Sverige annars verkar förmedla utåt, med blonda skönheter, köttbullar och IKEA. De skulle i stället bjudas på en tvättäkta svensk stofil, som spenderar merparten av dygnet med att lukta kring sitt eget könsparti. Släpandes sin hårkaka i kogödsel och mocka koskit med händerna. Herre gud. Snacka om att ha fastnat i gamla spår. 

Men det var ju ändå något småfint och idylliskt med bilden som skaparen försökte förmedla. En enträgenhet om att bevara något som försvinner snabbare än isen kring polerna smälter, småskaliga jordbruk.    

Det är mycket du inte borde göra som du gör ändå. Det är mycket du föreställer dig ska bli eller vara på ett sätt men som blir och är något helt annat. Du får tusen goda råd men följer inte ett enda. Du säger att det inte ska påverka dig men gör det ändå. Du säger en sak men gör något helt annat. Livet ska vara enkelt men du gör det svårt.

Tina Turner sjöng: ”Who needs a heart when a heart can be broken?”.
Allt kan gå sönder. Så det är en dålig fråga, för vem behöver i så fall något? Problemet med ett hjärta är att skadas det så läker det aldrig. Berörda delar utsätts för torr gangrän vilket ger nekros till följd. Här på djursjukskötarprogrammet får vi lära oss att nekros är irreversibelt. Jag talar faktiskt inte bara bildligt. Hjärtmuskulatur kan inte återbildas. En gång skadad, alltid skadad. Så det där med ”det som inte dödar härdar” är avföring från en nötkreaturshane i mina öron. Det som inte dödar försvagar, sätter spår och lämnar dig med en bit död vävnad. Ett ärr. Ett stycke bindväv. Fibrös, lucker, jag skiter i vilket. Det hör inte dit.

Du lämnade en bit icke hemmahörande bindväv i min hjärtmuskulatur.

Du.

Idag såg jag en film som jag sett förut. Och den fick mig att tänka. Du ska inte titta på film och få idéer, för filmer är inte på riktigt. Men jag fick det i alla fall. Det fick mig att tänka på mig själv. På något som hände igår. Något som lämnade mig gapande på sängkanten. Det skulle inte påverka mig för det har lämnat mig, det har jag sagt många gånger nu. Men det påverkade mig. Lämnade mig med frågor. Frågor förmodligen ingen kan svara på. Och alla vet hur det är med frågor som lämnas obesvarade, de studsar runt i kraniet till de att de besvarats eller slår hål i skallbenet på dig. Studsar. Runt. Huvudvärk.

Din röst, jag hade inte hört den röst sedan den 17 juli i år. Över fyra månader sedan. Och alla vet hur det slutade. Alla vet, för jag vräkte ut det här här på bloggen. Spydde upp det som en feljäst snuskpizza på bakfyllan. Lät alla få lukta. Jag gnuggade in det i ditt ansikte. Du ringde igår. Varför ringde du igår när du förstört en del av mig? Du borde veta att du bränt det skeppet. Egentligen, vad är det som får dig att tro att jag skulle tycka att det skulle vara bra och kul med din nyrenoverade lägenhet? Du sparkade ut mig ur ditt liv med ditt själviska beteende. Ja, du, ditt själviska jävla as. Jag har all rätt att svära och spotta nu, för du är inte längre en del i mitt liv. Mer än det strama stycke bindväv som betynger mitt hjärta. Jag har inget ansvar för ditt känsloliv och livet är ingen romantisk film som slutar lyckligt. Tyvärr.

Varför undrar du, men kanske framför allt hoppas att jag har det bra? Varför nu? Du undrade inte det när du knullade andra och ljög om det, du undrade det inte när du kom hem. Så varför en decemberkväll på fyllan?

Vi kommer förmodligen aldrig kunna vara vänner. Jag vet inte ens varför jag skriver förmodligen. Förmodligen för att jag inte vet vad som händer på, säg, 10 år?

Det var fem år sedan du klev in i mitt liv och skakade om det. Och på dem fem åren hände allt mellan himmel och jord. Eller ska jag säga allt mellan himmel och helvete? Det vore mer korrekt.

Du var så långt borta igår när du ringde att det först inte gick in vem det var. För det var så overkligt. Efter apatin kom skratt. En del av chocken antar jag. Det är i ögonblick som dem som ett WTF?! aldrig passat bättre.

Det mest patetiska nu är jag inte vill publicera detta. För att ägaren till ärret i hjärtat sliter i det. Som en slagen hund oavsett nytt hem alltid kommer lyda den som började slå. Som att något i mig nästan blev glad över telefonsamtalet. Som något sjuk bekräftelse. Som att en heroinist får ett sista skjut. Som att en slagen hustru får en smekning på kinden. Som att jag inte vill att det bittersöta ska vara riktigt över. Men livet var ingen romantisk lyckligt slutande film, eller hur var det? Så jag kan ju försöka skapa mig en bättre framtid än som en bitter hjärtekrossad nucka som grämer sig över någon ungdomsromans resten av livet och missar det fina som passerar.

Jag skulle vilja säga att jag är ledsen, men det är jag inte. Jag är likgiltig, för den delen av hjärtat har slutat fungera. Din del av mitt hjärta är dött. Och därför bryr jag mig inte. Det är inte jobbigt, jag bryr mig bara inte. Och den framtiden skapade du dig själv.

Vi hade säkert kunna varit vänner.
Men att äta en kaka och ha den kvar är en ekvation som inte går att lösa.

Och nej, jag är inte jättebra.